Herr talman! Filosofen Heidegger har talat om döden som
das Man
, något som vi skjuter ifrån oss - döden gäller inte oss utan drabbar någon annan. Men så är det inte. Vi vet alla att vi en gång ska lämna detta livet.
Därför är det en viktig fråga som behandlas här i dag, begravningsverksamheten. Jag kände att jag ville delge utskottet några erfarenheter i detta ämne, erfarenheter som jag gjort under mer än 30 år som anställd i Svenska kyrkan. Avsikten är att styrka utskottets ställningstagande att Svenska kyrkan även i fortsättningen ska ha kvar ansvaret för begravningsverksamheten.
Svenska kyrkan har med stort engagemang och hänsyn till olika religioner och icke-troende under många år skött denna verksamhet, och jag kan inte se några realistiska alternativ till detta åtagande.
Genom begravningsombuden finns full insyn i verksamheten. Begravningsombudet i mitt hempastorat deltar i kyrkonämndens sammanträden två gånger per år. Han granskar budget och bokslut. Han tar kontakt med begravningsbyråerna och gör studiebesök på kyrkogårdarna. Han finns tillgänglig för allmänhetens frågor. Kyrkogårdsvaktmästare och kyrkogårdsarbetare får utbildning i att bemöta företrädare för olika religioner, och de blir ofta, enligt min erfarenhet, någon att tala med när anhöriga besöker graven.
Jag ser framför mig den mångkulturella och mångreligiösa kyrkogården. Där har vi buddhisternas kvarter, där släkten ibland firar högtider med den döde. Genom en måltid binds generationerna samman. Jag ser muslimernas gravplatser orienterade mot Mecka. Jag ser minneslunden, kistgravarna och urngravarna där kristna, tvivlare och ateister är begravda, med träden, gräsmattorna, bänkarna och vattenfontänerna. Jag tycker att allt smälter samman i en respekt för varje enskild individ. För den som inte skulle vilja begravas finns det möjlighet att få tillstånd att få askan spridd från en båt eller till och med från ett flygplan.
Herr talman! Vilken huvudman skulle kunna sköta begravningsplatserna bättre än Svenska kyrkan? Kan man tänka sig små minikyrkogårdar här och där? Och vem ska sköta dem? Jag vågar påstå att skulle det bli så skulle inte begravningsavgiften ha den blygsamma nivå som den har i dag. I dagens mångkulturella Sverige är kyrkogården något som förenar, och jag har inte träffat någon människa som inte har kunnat tänka sig att få sin sista viloplats på ortens kyrkogård. Ingen har heller haft något att invända mot Svenska kyrkans sätt att sköta huvudmannaskapet för begravningsverksamheten.