Fru talman! Bertil Fiskesjö sade i sitt anförande att
även han hyser farhågor för en fortgående
ägarkoncentration. Detta är inte särskilt svårt att
instämma i.
Jag kommer ihåg debatten för ett år sedan, då vi
diskuterade det beramade förslaget att införa ett
auktionsförfarande i fråga om radiostationerna, det
som så vackert skulle heta privat lokalradio. Bertil
Fiskesjö uttryckte i det sammanhanget sitt tvivel på
att detta verkligen skulle bidra till att öka
mångfalden i etermedia. Nu har vi facit, och det
kan knappast sägas att mångfalden har ökat.
Det som blev den första larmsignalen som gick ut
till svenska folket var att man kom underfund med
att det skulle bedrivas auktioner på det fria ordet.
I anslutning till vad Verner von Heidenstam sade,
kan man säga att det är en skam och en fläck på
Sveriges baner att yttrandefrihet heter pengar.
Exakt så har det gått till i Sverige i dag under en
borgerlig regering. Jag menar att yttrandefriheten
faktiskt måste ha företräde när näringsfriheten och
yttrandefriheten står mot varandra. Med något
undantag när kom det i det här fallet att bli precis
tvärtom.
Jag har bett riksdagens utredningstjänst att titta
litet grand på ägarna till det som heter lokala
radiostationer. Man konstaterar att det på den
kommersiella radiomarknaden finns tre stora
nätverk. Av det som skulle ha blivit 40, 50 eller 60
radiostationer har det blivit tre stora nätverk. Det
är Svensk Radioutveckling, Radio City och Svensk
Radiobokning. Andra aktörer är bl.a. Kinnevik
och Bonniers. SRU ägs av Göteborgsposten och ett
antal större liberala dagstidningar. SRU står bakom
Radio Rix. Expressen och Synskadades
riksförbund samarbetar med SRU på flera orter.
Svenska Dagbladet och Svenska Medieintressenter
äger SRAB med 65 respektive 35 %. Svenska
Medieintressenter är ett systerföretag till
konsultföretaget JKL, det beramade JKL, som har
tagit som en av sina viktiga uppgifter att på
skattebetalarnas bekostnad skriva partipolitiska tal
åt moderata kommunal- och landstingspolitiker.
Så gick det alltså med den yttrandefriheten, och det
tycker jag är bekymmersamt.
Den andra larmsignalen till svenska folket gick när
Bonnierkoncernen aviserade att man tänkte köpa
in sig och utnyttja sin option i Sydsvenska
Dagbladet. Regeringen konstaterade då att
ingenting hindrar detta, eftersom det inte strider
mot konkurrenslagstiftningen. Detta är ett av de
mer poänglösa uttalanden som har fällts i det här
sammanhanget. Frågan är nämligen om det finns
anledning att försöka begränsa
ägarkoncentrationen, vilket jag menar att det finns.
Konkurrenslagstiftningen är alltså inte tillräcklig.
På TV-området har vi i stor utsträckning fått en
uppbyggnad av Stenbeckssfären. Aftonbladet
gjorde den 25 oktober 1993 en beskrivning av vad
Stenbeckssfären äger. ''Jan Stenbeck kontrollerar i
dag fem knappar på TV:ns fjärrkontroll, vilket är
osannolikt mycket -- även vid en internationell
jämförelse.'' Sedan räknar man upp TV 3, TV 4,
TV 1000, Filmmax och Z-TV.
Till detta skall läggas ett bolag som programmerar
satelliterna, Skybus, samt producentbolagen
Kanon-TV och Strix Television, på
tidningsmarknaden tidningen Z och På TV, och
därutöver Comviq. Denna artikel skrevs i oktober
1993. I dag är denna mediemogul etablerad i
samtliga tre baltiska stater.
Jag skriver i motionen tillsammans med
medmotionär Inger Lundberg att Sverige sannolikt
har en av de mest tandlösa lagar som finns på detta
område. Man har här åberopat Silvio Berlusconi
och Italien. Möjligen kan Italien göra Sverige
platsen stridig. Hans kampanjparoll, som ledde till
seger i valet i går, är Forza Italia!
Jag har svårt att tänka mig att Bertil Fiskesjö har
ett intresse av att stimulera en sådan utveckling.
Även om vi i dagens läge behöver mycket av Heja
Sverige!, är det ju inte den utvecklingen som vi vill
ha.
Jag är bekymrad över detta. Lyssnar man till
Moderaternas partisekreterare är receptet för
mediepolitiken: Sälj ut TV 2 och ett par, tre av
Sveriges Radios kanaler. Det är tvärtemot vad
Bertil Fiskesjö pläderar för.
När man lyssnar till kulturministern säger hon: Sälj
ut P 3. Den enda icke-kommersiella radiokanal
som ungdomar lyssnar på, dvs. P 3, skall man sälja
ut. Ungdomen skall enbart hänvisas till ett
kommersiellt radioutbud.
Det är klart att man blir bekymrad när man vet att
vi skall diskutera vad vi skall göra med den s.k.
M 4-kanalen. Skall vi med hjälp av den skapa
ytterligare förutsättningar för att öka
mediekoncentrationen? Svaret på detta är
självfallet nej.
Det förvånar mig något att Bertil Fiskesjö, som är
statsvetare, i sådana viktiga grundläggande
demokratifrågor kan instämma i den politik som
regeringen för i dessa avseenden. Det är för mig
helt obegripligt.