Fru talman! I slutet av det förra replikskiftet sade
Catarina Rönnung att hon inte tror att det går att stop-
pa sanningen i längden. Det håller jag verkligen med
om. Jag tror inte att det går. Men socialdemokraterna
gör verkligen allt de kan för att stoppa sanningen så
länge som möjligt. Det är i alla fall mitt intryck.
När vi började den här debatten för över ett år se-
dan sade socialdemokraterna att det inte finns något
som helst behov av någon som helst utredning. All-
ting är utrett och färdiggranskat. Sanningen finns
redan ute. Den attityden höll man på ganska länge
med. Men det visade sig snart att det inte gick att
hålla den. Det var alltför uppenbart att det var alltför
mycket som var outrett. Sanningen fanns kvar i det
fördolda, mycket har inte kommit ut.
I nästa steg väljer socialdemokraterna att göra de-
lar av den granskning och utredning som alla kritiker
pekar på måste göras. Man tar några splittrade delar
som man vill utreda. De ligger som helt isolerade öar.
De olika utredningarna skall inte ha kontakt med
varandra, utan sedan skall regeringen själv, visar det
sig, kunna kontrollera och bestämma vad som skall
komma ut och sippra ned till de sanningstörstande
medborgarna.
Det här är ju åt fanders. Det är inte trovärdigt att
regeringen skall göra detta. Regeringen är själv insyl-
tad i det som har hänt. Det är därför som det behövs
en utredning som i stället utgår från riksdagen. Det
ger inte heller någon helhetsbild som människor kan
lita på i efterhand.