Herr talman! Huvudproblemet i bostadsbyggandet
i dag är inte kostnaderna utan den svaga
efterfrågan. Sanningen är ju den att det i dag trots
förändringar i ränteläget och ett nytt
bostadssubventioneringssystem är möjligt att bygga
väsentligt billigare än under den
socialdemokratiska tiden.
Det som jag framför allt har reagerat mot i den
socialdemokratiska oppositionens bostadspolitik är
det konsekventa nejsägandet. Snart sagt varenda
förändring som har genomförts i bostadspolitiken
har från socialdemokratiskt håll stött på patrull.
Socialdemokraterna säger bara nej och åter nej.
Det är inte ett särskilt konstruktivt förhållningssätt.
Socialdemokraterna ställde sig medvetet vid sidan
om när regeringen gjorde den bedömningen att det
av statsfinansiella och andra skäl var nödvändigt att
förändra det svenska
bostadssubventioneringssystemet.
Jag kan vidare, som jag sagt, bara beklaga att man
också har bedömt det nödvändigt att fortsätta med
den dåliga socialdemokratiska politiken att efter
hand dra in subventioner också i det befintliga
bostadsbeståndet. Det är i grunden olyckligt,
eftersom det innebär en form av retroaktivt
beslutsfattande. Men också här har
socialdemokraterna ett medansvar, eftersom den
senaste subventionsindragningen faktiskt är en
följd av den krisöverenskommelse som träffades
mellan regeringen och socialdemokraterna. Det är
svårt att dra in subventioner utan att det träffar de
fastigheter som har subventioner. Det är en
ovedersäglig sanning.
Vad vi har kunnat göra, och i det avseendet har vi
fått stöd från Ny demokrati, är att lägga ut den 3-
miljardersbesparing som överenskoms mellan
socialdemokraterna och regeringen i
krisuppgörelsen på ett sätt som inte slår så hårt mot
dem som bor i de känsligaste årgångarna av
nyproducerade fastigheter. Som jag nämnde i min
förra replik innebär riksdagens beslut på den
punkten att det i år inte görs några
subventionsindragningar alls för de fastigheter som
är byggda under de senaste fem åren.