Herr talman! Låt mig börja med att konstatera att
en egen bostad till ett rimligt pris är en väsentlig del
av välfärden. Bra bostäder är också en
nödvändighet för att vi skall kunna fungera som
människor, för att vi var och en på bästa sätt skall
kunna medverka till den insats som krävs för att vi
snabbt skall lyfta Sverige ur krisen. Hur vi löser
bostadsfrågorna är väsentligt för vår ekonomi,
miljö och välfärd.
En annan viktig fråga angående boendet är
valfriheten. Jag skall peka på en sak som är viktig
för att vi skall kunna leva upp till målet med
valfrihet i boendet. Vi måste bibehålla en
neutralitet mellan de olika boendeformerna. Den
har varit hyfsad. Men vi är snabbt på väg mot en
betydande orättvisa där hyresgästerna kommer att
belastas av kostnader i vissa årgångar av hus som
kommer att vara 1 000--1 500 kronor högre än för
motsvarande boende i egnahem.
Det är märkligt att riksdagen är så fjärran från
verkligheten att en sådan fråga kan förbigås helt i
en bostadsdebatt. Det är ingen som direkt tar på sig
skulden för besluten. Det är egentligen icke-beslut.
Verkligheten ha blivit annorlunda än vad vi trodde
när besluten fattades. Men då kan det vara på sin
plats att en sådan fråga nämns i riksdagen.
Skattereformen ledde till att kostnaderna för
boendet ökade med ca 50 %. Det blev ett
besvärande ''golv'' som drabbade i princip alla.
Samtidigt fick alla bättre nettoinkomster efter
skatt. Det gick att bära dessa kostnader. Men låt oss
titta på var kostnaderna uppstår nu. Det är en liten
grupp på 10--15 % av de boende som bär bördorna.
Det är märkligt, mina vänner.
Vi diskuterar i dag i riksdagen hur mycket vi kan
belasta denna utsatta grupp ytterligare. Vi talar inte
om vad vi borde tala om. Vad skall vi göra så att
människor i denna grupp kan fatta mod och känna
att det finns en möjlighet för dem att klara sig och
så att förlusterna för dem själva, samhället, banker
osv. blir så små som möjligt? Vi har vänt problemet
alldeles bak och fram. Det är fråga om att skapa
förutsättningar för dem som bor i hus byggda åren
1987--1993 att klara av situationen. Det är då vi
undviker de stora belastningarna på statskassan och
de personliga tragedierna.
Visst är det bra med de ROT-program vi har fattat
beslut om i riksdagen. Det visade sig vara effektivt
att införa rätt till skatteavdrag för dem som bor i
egnahem. Nu skall det fattas beslut om 1,5
miljarder kronor i riksdagen. Det är litet grand
verklighetsfrämmande att tro att man skall nå full
effektivitet när den stora, tunga biten med samtliga
hyresfastigheter lämnas utanför. Det är där de
verkliga jobben kan skapas. Dessa fastigheter
lämnas utanför, och då går det inte att få full effekt.
Skattebelastningen på byggandet har steg för steg
ökat. Ni pratar om att produktionskostnaderna har
varit höga både förr och nu. Men det är inte
ovanligt att vid en totalkalkyl för ett bygge består
ena halvan av kalkylen av skatter, moms,
stämpelavgifter, markkostnader osv., och den
andra halvan av kalkylen utgör de egentliga
byggkostnaderna. Det är självklart att boendet blir
dyrt när den viktigaste av våra nyttigheter belastas
med så mycket skatt. Det är löjligt att säga att det
är billigare att bygga nu än för 2--3 år sedan.
Samtidigt som entreprenörerna har sänkt sina
priser med 15--20 % har momsen höjts med 12--
25 %. Den höjningen tar i stort sett igen den mesta
av sänkningen.
Det nya bostadsfinansieringssystem som denna
regering har infört är utomordentligt bra. Men det
passar trots allt inte i en ekonomi med låg inflation.
Upptrappningen är för snabb. Även där måste vi
tänka om. Jag tror att ett finansieringssystem
grundat på en neutralitet mellan
upplåtelseformerna -- ett bidrag till hyresrätten
motsvarande skattereduktionen, plus 12 %
moms -- skulle skapa en situation där vi återigen
vågar börja bygga. Då skulle utgångsläget vara
korrekt utan en brant trappa att vandra uppför.
Vi måste ta sådana grepp och föra sådana
resonemang om denna bostadsdebatt skall vara
värd att kallas för en bostadsdebatt. Annars rör vi
bara runt en mängd oväsentligheter i grytan.
Vi kommer inte alltför långt in i framtiden -- ett år
i något fall, ungefär tre år i vissa fall -- att
konstatera att vi har en mycket besvärande
bostadsbrist.
Det kommer att glädja dem som behöver ha en
bostadsbrist för att kunna höja hyrorna maximalt
och göra profit på boendet. Men för de boende är
det en mycket stor olycka, och för oss som
ansvariga politiker är det en ännu större olycka, om
vi vill värna om statens finanser.
Därför måste vi skapa ett system där vi återigen kan
få i gång byggandet. Det är inte fråga om att bygga
30 000-40 000 lägenheter, men 15 000-20 000 måste
vi ha om vi inte tror att alla lägenheter är färska och
fina i 200 år eller mer. Vi har ju faktiskt en viss
befolkningsökning också.
I vissa regioner måste även nybyggandet komma i
gång inom rimlig tid, om vi inte förr än vi tror skall
få en situation med överhettning igen. Likaväl som
situationen i byggbranschen i dag stör en i övrigt
snabb utveckling av ekonomin, så kommer det
återigen att störa ekonomin när branschen en gång
blir överhettad. Byggbranschen kommer alltså att
vara helt i otakt med övriga, positiva tendenser i
ekonomin.
Herr talman! Med detta vill jag bara fästa
kammarens uppmärksamhet på att det faktiskt
finns stora, väsentliga frågor som bör diskuteras här
men som inte har varit uppe i dag.
(forts.)
Beslut om uppskjuten votering
På förslag av tredje vice talmannen medgav
kammaren att nu pågående ärende samt återstoden
av dagens ärenden fick företas till avgörande vid
morgondagens arbetsplenum.