Herr talman! Låt mig säga att jag delar Lars
Werners frustration över debattordningen, även
om den har gjort att vi på plats har fått åhöra ett
intressant meningsutbyte om de säkerhetspolitiska
frågorna.
Agne Hansson har i ett långt anförande utvecklat
den majoritetsuppfattning som finns i
bostadsutskottet, så jag kan redan nu förutskicka
att jag inte tänker uppta de 10 minuter jag anmält
mig för på talarlistan. Jag skulle vilja kommentera
två saker.
När kammaren diskuterar regeringens
budgetproposition och förslag till anslag till
bostadsförsörjningen blir det någon form av
granskning av regeringens bostadspolitik. Om man
läser betänkandet och lyssnar på Lennart Nilssons
och för den skull också Lars Werners och Bo
Jenevalls recensioner av den förda politiken
kommer man snart till insikt om att det i den mån
det över huvud taget finns någon politik i alla fall
inte finns någonting som går att acceptera i den.
Allt är fel, allt är jämmer, allt är elände. Vart man
än blickar ser man bara segregation, förfall och
nedmontering.
Det är klart att man i detta läge blir litet intresserad
av vilket det kraftfulla framtidsinriktade
alternativet till regeringens icke-politik är. Man
läser utskottsbetänkandena med stort intresse och
lyssnar med ännu större intresse på Lennart
Nilssons anförande. Då visar det sig att den stora
framtidsfrågan är huruvida det skall finnas ett
bostadsdepartement eller inte i regeringskansliet.
Alldeles bortsett från att det inte är riksdagens sak
att ha synpunkter på hur regeringen organiserar sitt
inre arbete tycker jag att man kan ha en del
invändningar i sak vad gäller denna paradfråga för
oppositionen. Det är klart att det är bekvämt för
bostadsmarknadens aktörer med ett
bostadsdepartement. Det är klart att det kan ha
fördelar för samordningen av frågan. Samtidigt är
det så att bostadspolitiken inte kan leva ett helt eget
liv. Bostadspolitiken måste inordnas i ett större
ekonomisk-politiskt sammanhang. Det är ingen
nackdel att bostadsfrågorna ligger sju ministrar
varmt om hjärtat och inte bara en.
Kritiken hade varit berättigad om frånvaron av ett
bostadsdepartement och en speciell
bostadsminister hade varit liktydig med att det hade
skett något slags allmän devalvering av
bostadspolitiken och att regeringen hade tagit lätt
på bostadspolitiken. Men så är inte fallet.
Sanningen är ju att den innevarande
mandatperioden har präglats av en mycket kraftfull
bostadspolitik. Den har varit alldeles åt skogen för
kraftfull enligt samma opposition.
Det har genomförts stora och omfattande
förändringar: nytt bostadssubventionssystem och
omfattande avregleringar. Det är åtgärder som
oppositionen visserligen har haft invändningar
emot, men de är sannerligen inte prov på någon
bostadspolitisk handlingsförlamning.
Man kan naturligtvis säga som Bo G Jenevall från
Ny demokrati: Omvandlingen är alldeles för snabb,
det händer alldeles för mycket och det är för litet
långsiktighet. Jag kan hålla med om att det vore bra
om man kunde höja bostadspolitiken över
blockgränserna och skapa långsiktiga spelregler
som man visste var hållbara. Men det förutsätter en
konstruktiv attityd från oppositionens sida. Som
jag sade har i varje fall socialdemokraternas
inställning genomgående präglats av nej-sägande.
Det finns ingenting i regeringens bostadspolitik
som går att acceptera. Allt är fel.
Det är klart att det blir väldigt svårt att lyfta upp
bostadspolitiken till ett högre plan och
åstadkomma en bred enighet med den attityden.
En bred enighet förutsätter att man är beredd att
föra en dialog om åtminstone några ingredienser i
regeringens bostadspolitik. Det har man från
socialdemokratisk sida hittills inte varit.
I stället levererar man en samling reservationer som
närmast har karaktären av politisk pamflett. Man
lyfter fram ett jättekrav: en bostadsminister och ett
bostadsdepartement åt folket! Det är det stora
konkreta kravet i riksdagens bostadspolitiska
debatt. Till det adderar man tre olika utredningar.
Det är klart att jag blir litet betänksam om det är
detta som är alternativet.
Låt mig kort beröra frågan om investeringsfallet i
bostadssektorn. Det är ingen tvekan om att
bygginvesteringarna har fallit kraftigt. Det finns
nog skäl för alla kammarens ledamöter och för
aktörerna på bostadsmarknaden att vara
bekymrade över detta, om fallet blir för djupt och
långvarigt. Det för med sig risker. Ett alltför
kraftigt fall medför risker för en försenad
konjunkturuppgång. Det finns risker för utslagning
av produktionskapacitet och för att falskhalsar
uppkommer. Detta har också varit motivet för de
kraftiga infrastruktursatsningar som regeringen har
föreslagit och för de andra åtgärder som har
vidtagits, såsom skatteavdrag för reparationer och
ROT-paketen som kammarens ledamöter
diskuterat tidigare.
Däremot vill jag hävda att det är helt omöjligt och --
om man försöker inbilla väljarna detta -- inte
särskilt ärligt att med statliga subventioner
överbrygga följderna av 1980-talets
spekulationsekonomi och den därav följande
fastighets- och finanskrisen. Fallet i
bygginvesteringar är en spegelbild av den
onaturliga uppgång som skedde i byggandet under
slutet av 1980-talet. Fallet sker från en extremt hög
och konstlad nivå. I slutet av 1980-talet byggde vi
ett stort antal bostadsfastigheter till kostnader som
varken de boende eller staten långsiktigt kan bära.
Det är naturligtvis svårt att lösa fallet i
byggproduktionen genom att med statliga
subventioner försöka subventionera fram ett
byggande av ytterligare bostäder som inte
efterfrågas.
Den beskrivning som bl.a. Lennart Nilsson gav av
verkligheten kände jag inte riktigt igen. Jag vill
peka på en verklighet som jag som hyresgäst
upplever: I år har jag fått de lägsta hyreshöjningar
som jag någonsin har varit med om. Det finns ju de
som är äldre än jag och de får också gå tjugo
tjugofem år tillbaka i tiden för att hitta ett år då
hyreshöjningarna varit mindre.
Ändå är efterfrågan på bostäder låg. Det beror inte
på indragna subventioner. Huvudskälet till att vi
har en låg efterfrågan på bostäder vid sidan om
fastighetsoch finanskrisen är den stora
skattereform som genomfördes för några år sedan.
Man kan inte genomföra en skattereform där man i
stor utsträckning finansierar sänkta inkomstskatter
med höjda skatter på boendet och förvänta sig att
den kraftiga relativprishöjning på bostäder som blir
följden av detta inte kommer att få effekter på
efterfrågan.
Det är självklart att en sådan dramatisk omläggning
av förutsättningarna för människors boende får
genomslag i efterfrågan. Jag tror att vi kommer att
få leva med detta.
Jag kan förstå att det är frestande att inför valet
försöka få väljare att tro att det skulle vara möjligt
att med statliga åtgärder överbrygga hela
nedgången. Men det är ett budskap som inte är
sant. Nedgången går inte att överbrygga; den är en
ofrånkomlig konsekvens av den
spekulationsbubbla som drevs fram under de
socialdemokratiska åren på 1980-talet och som
sprack vid decennieskiftet.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till
bostadsutskottets betänkanden nr 14 och 15,med
undantag av mom. 18 i BoU15 där jag yrkar bifall
till reservation nr 11 av Agne Hansson m.fl.