Herr talman! Boverket har gjort en prognos för 90-
talet och konstaterat att det behöver byggas mellan
30 000 och 40 000 nya lägenheter varje år. Den
prognosen har vi arbetat med inom
socialdemokratin, och vi har kommit fram till att vi
kan stå upp för den målsättningen. Det genomsyrar
också våra motioner. Vi tror att det är viktigt att
man nu gradvis drar i gång byggnationen och ser till
att det kommer nya bostäder. Under senare delen
av det här decenniet kommer det nämligen att
behövas en efterfrågan på bostäder, under
förutsättning att vi låter arbetsmarknaden fungera
som den bör fungera i ett samhälle av det svenska
snittet.
Jag hörde häromdagen verkställande direktören i
Skandia säga att Skandia nu skall gå ut på
bostadsmarknaden och handla fastigheter. Han
tillfrågades om man skulle gå ut med mycket
pengar, och han svarade att det gällde flera
miljarder. Han sade att det nu byggs så litet i
Sverige att det kommer att bli en god affär att vara
fastighetsägare i slutet av det här decenniet.
Vi har alltså brist på bostäder. Vi har stor
arbetslöshet. Vi har en arbetsmarknad som inte
fungerar. Vi har problem, som vi skall påtala. Om
man ingår i regeringspartierna tycker man kanske
bara att det är obehagligt och vill vara i fred. Om
man sitter i opposition har man skyldighet att föra
fram synpunkter på vad som kan göra Sverige
bättre.
Någon har sagt i debatten att vi just nu har låg
inflation och låg ränta. Jag vill bara påminna om att
räntan för närvarande rör sig uppåt, vilket är
mycket oroväckande. Om det är så att det är
Socialdemokraternas fel, som Agne Hansson
antyder, eller om det möjligen kan vara
riksbankschefens fel att räntorna rör sig uppåt, om
det beror på vad som sker i Amerika eller i
Tyskland, vet inte jag. Men varje gång som
riksbankschefen är ute och talar rör sig räntorna
uppåt. Det har varit en mycket oroväckande
ränteutveckling de senaste dagarna.
Jag vill bara säga att produktionskostnaden på
bostadsmarknaden i nuläget är hanterbar, och den
stora frågan är då: Varför är det så få som bygger
för närvarande? Om det nu är låg inflation, låg
ränta och hanterbara produktionskostnader, varför
vill ingen bygga? Det är ju ett idealiskt utgångsläge
för den som tror på en utveckling där det kan finnas
utrymme för ett ökat antal bostäder.
Vi har utformat vårt program, och det är inget
speciellt nytt. Vi arbetar för att det skall finnas
ROT-program som tar vid i svackor av en ordinär
sysselsättning på byggmarknaden. Vi ställer stora
krav, inte bara därför att det är viktigt att få i gång
byggmarknaden, utan också därför att det är viktigt
att man tror på att arbetsmarknaden skall börja
fungera.
Jag vill också säga att jag under min långa tid i
riksdagen personligen har haft mycket lätt för att se
ett politiskt mittfält i bostadsfrågan, där det ligger
ett givet ansvar för en social och solidarisk
bostadspolitik. Jag måste buga mig inför Ivar
Franzéns inlägg, som gladde mig ofantligt. Han sade
att alla i den här salen borde samlas och fundera
över vad man kan göra. Jag håller med honom i den
meningen att målsättningen då måste vara en
solidarisk bostadspolitik.
Det som Ivar Franzén sade stämmer alltså inte med
vad Agne Hansson sade i sitt mycket
antisocialdemokratiska tal när bostadsdebatten
inleddes här. Men vi struntar i det! Vi samlar dem
som känner för att medverka till en solidarisk
bostadspolitik, Ivar Franzén. Jag tror att det skulle
vara alldeles utmärkt.
Jag vill också allra sist säga att jag tycker att det är
givet att vårt samhälle skall utvecklas så att alla
skall ha rätt till en bostad, alla skall ha rätt till ett
arbete och alla skall ha rätt till trygghet i det
svenska samhället. Vi som tror på de
möjligheterna, som innebär att det finns en
realistisk politisk chans att få fart på
arbetsmarknaden, på bostadsbyggandet och på ett
förbättrat ROT-program, har också den
uppfattningen att det skall föras en solidarisk
bostadspolitik. Det är det som är avgörande för vår
aktivitet i bostadsfrågan.