Herr talman! Jag skall vara väldigt kortfattad när
det gäller just detta avsnitt, där jag i alla delar står
bakom utskottets hemställan i betänkandet när det
gäller kriminalvården.
Det är viktigt att lyfta fram den förändringsprocess
som är på gång inom kriminalvården. Vi vet att en
proposition kommer att läggas fram som handlar om
en humanisering av kriminalvården. Det behövs för-
ändringar. Det har tidigare i talarstolen talats om det
lätta klimatet på fängelserna, om villkorlig frigivning
och om att narkotikan flödar. Det låter som om våra
anstalter är ganska slappa, medan klimatet inom kri-
minalvården, inom fängelserna, har blivit mycket
hårdare.
Andelen långtidsdömda på våra fängelser har
blivit oerhört mycket större. Antalet fängelsedömda,
som inte har möjligheter till vanliga permissioner, har
också ökat. Givetvis är det viktigt att skydda allmän-
heten och se till att vi inte får nya brottsoffer. Men det
är också oerhört angeläget att insatserna under fängel-
setiden används så att den faktiskt blir en vändpunkt
för den enskilda individen.
Just därför måste kunskaper och metoder som rör
förändringsprocesser inom kriminalvården utvecklas
kontinuerligt. Insatserna skall syfta till att motivera
och förbereda den intagna till ett liv utan missbruk
och kriminalitet. Men då är det mycket viktigt att det
inte blir den tickande bomben ute på våra fängelser,
dvs. människor som hålls inlåsta under väldigt långa
perioder utan möjlighet till en ordentlig rehabilitering
och framför allt utan möjlighet till en återanpassning
till samhället utanför.
Vi i Vänsterpartiet anser att det är lika viktigt att
se till att vi inte får brottsoffer som råkar ännu värre
ut den dag fångarna släpps ut. Staten har ett stort
ansvar för att utveckla människor som hålls inlåsta till
positiva individer i stället för till tickande bomber.
Herr talman! Klientorganisationerna och frivilli-
gorganisationerna med sina unika kunskaper och
erfarenheter måste få spela en stor roll inom kriminal-
vården. Men huvudansvaret vilar dock på kriminal-
vården.
Jag vill lyfta fram situationen för de psykiskt sjuka
inom kriminalvården. I dag byggs anstalter med sär-
skilda avdelningar för att de psykiskt sjuka skall kun-
na få bättre hjälp och bättre möjligheter. Men vi i
Vänsterpartiet anser att psykiskt sjuka och psykiskt
störda människor inte hör hemma på kriminalvårds-
anstalterna utan i stället på de institutioner som har
ansvaret för de psykiskt sjuka. Vi anser att det är en
felaktig utveckling när man bygger upp en parallell
kompetens inom kriminalvården för att ta hand om de
psykiskt sjuka i stället för att använda sig av den
kompetens som finns ute i samhället.
Herr talman! När det gäller kriminalvården finns
det ett område som nästan aldrig situation, nämligen
kvinnornas situation inom kriminalvården. Det disku-
teras olika behandlingsmetoder, möjligheten att välja
olika program och att närhetsprincipen inte längre
skall vara lika viktig. Men närhetsprincipen har aldrig
varit möjlig att tillämpa för kvinnor. Jag tycker trots
allt att det är positivt att så få kvinnor blir dömda till
fängelse. Men de kvinnor som döms till fängelse
hamnar i en mycket speciell situation, där närhets-
principen nästan aldrig kan gälla. Vi vet att väldigt
många av dessa kvinnor också är mammor som får
sina barn omhändertagna. För dem blir förhållandena
mycket speciella. Detta är en fråga som har diskute-
rats alldeles för litet inom kriminalpolitiken men
också inom kriminalvården. Dessa kvinnor behöver
speciella behandlingsprogram och speciella resurser.
Kvinnornas villkor är unika jämfört med männens. Vi
måste se över hur situationen för dessa kvinnor skall
kunna förändras så att det blir ett bra resultat och så
att de barn som blir berörda inte behöver fara mer illa
än vad de redan gör.
Herr talman! Brottsoffren måste givetvis ställas i
centrum, men brottsoffer och brottslingar får inte
ställas emot varandra. Precis lika viktigt som det är att
ta hand om brottslingar och göra allt för att återanpas-
sa dem för att vi inte skall få fler brottsoffer är det att
brottsoffren ställs i centrum och blir omhändertagna
så att de inte får men för livet, vilket många brottsof-
fer tyvärr får. Det har gjorts en hel del på lagstift-
ningsområdet för att lyfta fram brottsoffrens situation.
Just nu pågår en översyn av de totala lagstiftningarna
för att man skall få en heltäckande bild av situationen
och av vad som behöver göras ytterligare.
Som det tidigare har sagts här i talarstolen har
brottsofferjourerna en mycket betydande roll för
brottsoffren. De gör på många orter ett mycket gedi-
get arbete. Men till skillnad från tidigare talare anser
jag att brottsofferjourerna bör vara en statlig angelä-
genhet. Varför skall just brottsoffren vara hänvisade
till ideellt arbete? Varför skall ett brottsoffer vara
beroende av om det finns en eldsjäl på just den ort där
brottsoffret har råkat illa ut. Vi vet att brottsofferjou-
rerna inte har en fullständig täckning i landet. Vi i
Vänsterpartiet anser inte att ett brottsoffer skall behö-
va vara utan hjälp därför att ingen brottsofferjour och
inget ideellt arbete finns. Ansvaret är i grund och
botten socialtjänstens, säger alla. Men vi vet att so-
cialtjänsten inte har de resurser, kunskaper och erfa-
renheter som finns inom brottsofferjourerna. Därför
anser vi att det bör finnas ett statligt anslag för att
kunna säkerställa att det finns brottsofferjourer i hela
landet och att ett brottsoffer alltid skall kunna få den
hjälp som behövs.
Därför yrkar jag bifall till reservation 28.