Fru talman! Jag skall inte diskutera debatteknik,
men det ligger nog något i det som sägs från många
håll, nämligen att Socialdemokraterna är livrädda för
att vi moderater inte skall framstå som en allvarlig
fiende och att det då gäller att underblåsa den upp-
fattningen så mycket man kan.
Helt klart är att Lars-Erik Lövdén lyssnade med
sina egna fördomar. Jag utgår från att vi är överens
om innehållet i BRÅ:s statistik, som visar att det har
skett en ökning av anmälda brott under 1995 och
1996. Det var vad jag sade, och jag har verkligen inte
sagt eller haft för avsikt att påstå att vare sig Lars-Erik
Lövdén eller justitieministern har skuld till detta.
Den fråga jag ställde, till följd av dessa fakta om
ökad kriminalitet, med problem på Kumla och med
problem inom domstolar och åklagarväsende, var om
man från socialdemokratiskt håll är till freds med
utvecklingen. Rimligen måste man vara det, eftersom
man är beredd att göra nedskärningar inom rättsvä-
sendet.
Vi är icke till freds med denna utveckling. Därför
menar vi också att det är nödvändigt att bibehålla ett
starkt rättsväsende.
Sedan kan man använda en massa fina ord om att
vi skall arbeta för mera personalanknuten verksamhet
på våra fängelser. Men vi måste ju inse att vi inte kan
ställa vilka krav som helst på de människor som arbe-
tar på fängelserna och på dem som är verksamma i
domstolarna. Det krävs tillräckligt med människor för
att de skall klara mer än det rent akuta.
Den socialdemokratiska politiken på rättsväsen-
dets område innebär att vi inte klarar mer än det aku-
ta. Det är icke solidaritet, exempelvis med fru An-
dersson som har drabbats av väskryckning men ingen
polis har tid att komma till henne.