Herr talman! Riksrevisionsverket har inom ramen
för sin effektivitetsrevision även granskat frivården
och i sin rapport föreslagit att skyddstillsynspåföljden
skall utvecklas och ges en fastare form och ett tydliga-
re innehåll. Man anser bl.a. att verksamheten med
olika påverkansprogram bör prioriteras. Man föreslår
att lekmannaverksamheten skall ses över. Den skall
utökas, det skall skapas former för återkoppling av
frivårdens resultat till domstolarna. Det är självklara
saker, men de är oerhört viktiga. Utan en åtstramning
kommer inte frivården att fungera.
Efter förslag från utskottet har Riksdagens reviso-
rer granskat den svenska kriminalvården. Det resulte-
rade i en rapport som omfattar såväl kriminalvård i
anstalt som kriminalvård i frihet. Tyngdpunkten är på
den senare verksamheten.
I rapporten hemställer man att riksdagen skall göra
ett tillkännagivande om vad som i rapporten anförts
om minskad användning av fängelsestraff, lokalanstal-
ternas framtida användning, samhällstjänst som själv-
ständig påföljd, innehållet i frivården, ökade resurser
för omedelbart omhändertagande vid villkorlig fri-
givning och frivårdens uppföljningsverksamhet och
arbetsrutiner. Vi i Folkpartiet liberalerna står bakom
allt detta. Det är oerhört viktigt att man förbättrar
möjligheterna till återanpassning i samhället på olika
sätt. Hela utskottet står bakom detta, så det är inga
problem med just den här frågan.
Ett problem som vi har inom anstalterna är att
narkotikan alldeles för lätt kommer in. Det är alldeles
för många interner som blir påverkade av narkotika.
Därför är det synnerligen viktigt att man inte bara
förbättrar sättet att föra statistik inom kriminalvården
utan också ser till att ett åtgärdsprogram kommer till
och fungerar hela vägen.
Vi i Folkpartiet tycker också att det är viktigt att
man prövar familjegruppskonferenssystemet. För att
spara tid skall jag inte förklara varför, för det har
tidigare utvecklats här i kammaren.
Det är oerhört viktigt att man sätter brottsoffren i
centrum. För några veckor sedan ringde en man från
Mellansverige som hade fått inte bara sitt hem för-
stört, han hade blivit ruinerad. Han hade också all-
mänmänskligt blivit ruinerad. Han hade inte fått fy-
siska skador men väl psykiska. Då frågade han: Hur
gör ni i samhället när ni ser till att fångar blir villkor-
ligt frigivna? Är det jag som skall stå för det? Då fick
jag lära mig något som jag tyvärr inte visste, nämligen
att staten inte ansvarar för konsekvenserna om en
person återfaller i brottslighet under villkorlig frigiv-
ning.
Jag vet att detta kostar, men jag hoppas verkligen
att man utreder om det inte är samhällets uppgift att ta
sitt ansvar vid villkorlig frigivning. Det skall inte den
enskilde göra. Tyvärr har jag inte själv hunnit att
vidare utreda det, men jag skall återkomma i frågan.
När det gäller brottsofferjourerna har tidigare tala-
re påpekat de frågetecknen som har uppkommit med
anledning av det som står på s. 83, att utskottet för
närvarande inte har några tankar på att staten eller
kommunerna skall ta över ansvaret för den verksam-
het som brottsofferjourerna bedriver.
Jag vill också understryka att vi från Folkpartiets
sida naturligtvis tycker att det är oerhört viktigt att
man även i framtiden låter brottsofferjourerna bygga
på ideell och frivillig verksamhet, men att samhället
naturligtvis måste se till att få rimliga resurser. Jag
skulle vilja fråga Birthe Sörestedt om var Socialde-
mokraterna egentligen står i frågan. Det hade varit
befriande om vi alla även i fortsättningen hade varit
överens om det som står längre upp på samma sida,
att utskottet är av uppfattningen, vilket utskottet också
givit uttryck för tidigare, att brottsofferjourernas styr-
ka ligger i att de bygger på ett ideellt och frivilligt
mänskligt engagemang och på att de inte har det för-
fattningsreglerade förhållningssätt som en myndighet
måste ha. Jag tror att det som står längre ned är en
liten lapsus och att vi är överens om att brottsofferjou-
rerna även i fortsättningen skall vila på frivillig grund.
Tack, herr talman.