Herr talman! Jag vill först tacka statsrådet för sva-
ret. Det ger emellertid inget hopp till det stora antalet
återbetalningsskyldiga med låga inkomster. Jag har
haft många samtal med huvudsakligen ensamma pap-
por som inte har ekonomisk möjlighet att göra rätt för
sig enligt de nya bestämmelser som numera gäller.
Oftast har deras inkomster minskat i förhållande till
inkomståret 1995. Det är ju det årets inkomst som
skall ligga till grund för återbetalningsbeloppets stor-
lek för det här året.
I en nyligen publicerad intervju i tidningen Syd-
östra i mitt hemlän Blekinge uttalar en handläggare
vid försäkringskassan att hon och hennes kolleger
dagligen möts av förtvivlade män som inte kan klara
av sina skyldigheter. Många har enligt hennes upp-
fattning inte en chans att klara av det underhåll som
ligger fast. Deras enda råd till dessa föräldrar är att
söka uppskov.
Det är minst sagt en märklig regeringspolitik som
förs. Omfattande skattehöjningar för låg- och medel-
inkomsttagare i kombination med minskade bidrag
leder till att alltfler människor inte kan leva på sin lön.
Det är helt orimligt att bedriva en politik som innebär
att hushåll med socialbidrag i genomsnitt betalar lika
mycket i skatt som de får i bidrag. Jag är rädd att
många av de återbetalningsskyldiga föräldrar som nu
kommer att hamna i ohållbara ekonomiska situationer
tvingas till ett ökat bidragsberoende. Jag delar således
inte statsrådets uppfattning, att möjligheten till an-
stånd skulle minska problemen. De flesta människor
vill nämligen göra rätt för sig.
Jag är som statsrådet medveten om de problem
som många har hamnat i. Då är det märkligt att inga
omedelbara åtgärder vidtas för att lindra de negativa
effekterna. Uppdraget till Riksförsäkringsverket att
utvärdera det nya underhållssystemet hjälper inte de
tusentals och åter tusentals återbetalningsskyldiga
föräldrar som av olika skäl saknar ekonomisk möjlig-
het att göra rätt för sig.
Det finns enligt min mening tre åtgärder som om-
gående kan förbättra den hopplösa situation som
många människor har hamnat i. Den enklaste åtgärden
är att i enlighet med Moderaternas och AMS-
gruppens förslag höja det s.k. förbehållsbeloppet till
48 000 kr. Det skulle omedelbart leda till att de med
låga inkomster får ökade möjligheter att betala.
Det är också märkligt att man, i ett läge då arbets-
lösheten inte bara är rekordhög utan också är stigan-
de, inte beaktar betalningsmöjligheten med utgångs-
punkt i den aktuella inkomst som gäller då återbetal-
ningsskyldigheten uppkommer. Man kan använda
bostadsbidragen som utgångspunkt för detta. Gällande
regler borde därför kunna kompletteras med en möj-
lighet att fastställa underlaget för återbetalningsskyl-
digheten med utgångspunkt i en beräknad aktuell
inkomst i stället för att använda senast taxerad in-
komst. Det borde vara ett betydligt enklare förfarande
än att undersöka om det är möjligt att införa en mot-
svarande nedsättningsregel som gäller i studiemedels-
systemet.
Den tredje åtgärden bör enligt min mening vara att
såväl underhållets förskottsdel som själva utfyllnads-
bidraget behovsprövas. På så sätt tydliggörs föräld-
rarnas gemensamma ansvar. Det finns nämligen en
risk att de nya reglerna kan leda till ökade tvister
mellan föräldrar om var barnen skall vara bosatta. Det
kan inte vara meningen.
Varför vill inte statsrådet åstadkomma förändring-
ar som skapar bättre förutsättningar för föräldrarna att
göra rätt för sig? Slutligen: Varför tvingas alltfler
människor i vårt land till ett ökat bidragsberoende?