Herr talman! Carl B Hamilton är nationalekonom och till och med professor i nationalekonomi. Jag tänkte då diskutera lite grann om hur man behandlar olika rapporter och använder information i olika rapporter för att sedan forma bland annat sin ekonomiska politik.
Vi har nämligen sett en trend när det gäller folkpartistiska statsråd, till exempel Erik Ullenhag. Vi kommer ihåg den berömda rapporten som kom för ett och ett halvt år sedan som skulle redovisa hur det gick för bosnier i Sverige. Då hade man plockat ut en årskull av alla årskullar som har kommit, en årskull som var väldigt ung på 90-talet, och lyckats få det till att just den årskullen efter nästan 20 år var lönsam. Då var den invandringen lönsam. Men det var inte sanningen. Även efter nästan 20 år ligger de 3 procent under sysselsättningsgraden och den gräns som Expertgruppen för studier av offentlig ekonomi anser vara lönsam för svensk ekonomi.
Det finns ett annat exempel. Man väljer att ändra forskningsmetodik - det har jag frågat en professor om - när det gäller utanförskapsområden för att visa att man har gjort någonting bra och att antalet utanförskapsområden inte har ökat. Det är väldigt märkligt, men du får gärna förklara det.
Ett annat exempel är när man hänvisar till en OECD-rapport och just den del av rapporten som bara tagit hänsyn till transfereringar, inte 40 procent av statens utgifter, för att visa att invandring är lönsamt.
Två statsråd, Birgitta Ohlsson och Erik Ullenhag, också folkpartister, höjer nu Sandvikenrapporten till skyarna. De tycker att den är jättebra, för den visar att Sandviken har tjänat 500 miljoner på invandringen. Det är 30 procents arbetslöshet i Sandviken för utrikesfödda. Med den metodik som de har använt skulle Malmö gå med 19 miljarder i vinst per år. Man har till exempel - det är många fel - tagit invandrarnas i Sandviken privata intäkter som kommunala intäkter.
Hur ser Folkpartiet och Carl B Hamilton på detta missbruk av offentliga rapporter?