Herr talman! När man lyssnar på borgerliga politiker och nu Anna Kinberg Batra hör man att det påstås gång efter gång att läget i den svenska välfärden skulle vara så bra, att man i äldreomsorgen, sjukvården och skolan närmast kan bada i nya resurser.
Jag delar inte den bilden. Det är inte den bild jag möter i välfärden. Det är inte den bild jag får av lärarna i skolan, till exempel på Duveholmsgymnasiet, sjuksköterskorna på akuten på Karolinska sjukhuset eller undersköterskorna i äldreomsorg. Det är heller inte den bild som man får när man tittar i tabellerna, tittar på siffrorna. Det relevanta sättet att mäta är förstås att jämföra hur mycket resurser det finns i välfärden och hur många människor de ska hjälpa. Då ser man att det saknas resurser och att de har minskat, när man ta hänsyn till löner, inflation och befolkningsökning, med knappt 5 procent. Nästan var tjugonde anställd saknas alltså.
Så blir det förstås när man bara sänker skatterna och när sänkta skatter alltid går före investeringar i vår gemensamma välfärd.
Dessutom: Från de resurser som vi avsätter till välfärden försvinner det resurser genom privatiseringar och vinstjakt. Det är pengar som alltså går till riskkapitalister i stället för att komma barnen, de sjuka eller de äldre till del. Inte sällan har man också fått ta över verksamheten till underpris från en moderatpolitiker som hjälpsamt har hjälpt till.
Nu ska ni tydligen gå till val på att fortsätta den politiken. Konjunkturinstitutet säger att personaltätheten kommer att fortsätta försämras med er politik.
Då återstår faktisk frågan: Varför låter ni vinstjakten och skattesänkningar som inte har haft effekt utan har varit slösaktiga och ineffektiva fortsätta att gälla, när det drabbar kvalitet, villkor och arbetsmiljö i vår gemensamma välfärd?