Herr talman! Jag vill prata om verkligheten i den svenska vården och omsorgen. Där jobbar i dag alltför många i mer eller mindre otrygga deltidsanställningar. Totalt i hela den offentliga sektorn jobbar hela 443 000 människor deltid, de allra flesta av dem inom vården och omsorgen. De allra flesta är kvinnor.
Från de mer extrema vänsterpartierna får vi ibland höra att vi måste jobba mindre. Att jobba heltid, som i dag är 40 timmar per vecka, är inte eftersträvansvärt för dem; det är precis tvärtom.
Många av dessa deltidsarbetande, offentliganställda kvinnor och män vill ingenting hellre än att just arbeta heltid. Att försörja sig själv, kanske barn, på en deltidslön är svårt, om inte omöjligt.
Socialdemokraterna har i många år, även då de själva satt i regering, pratat högt om rätten till heltid. Samtidigt har man inte i något budgetförslag lagt en enda krona på att införa rätten till heltid. Så länge det är fallet och man inte satsar några kronor på detta, även om man försöker tala om rätten till heltid, faller det på kommuner och landsting att vilja införa rätt till heltid. Men då måste de välja bort någonting annat. Man kan inte använda samma pengar två gånger.
Vad vill ni socialdemokrater välja bort? Vill ni ha sämre mat i äldrevården, fler delade turer? Det är ett faktum i de kommuner där man i dag har infört rätt till heltid därför att man inte har råd till annat. Vill ni ha försämrad arbetsmiljö, eller vad är det för något ni ska ta pengarna ifrån?
Ni kan inte förespråka någonting om ni inte har finansieringen klar. Det återkommer gång på gång i Socialdemokraternas politik att inte ha det, och vi kan gärna återkomma till det senare i repliker om det blir sådana. Det är inte seriöst.
Vi har alltså fyra regeringspartier som inte bryr sig, en socialdemokrati som pratar högt men inget gör och ett par extrema vänsterpartier som tycker att vi allesammans ska jobba betydligt mindre.
Sverigedemokraterna vill införa möjligheten och rätten till heltid inom offentlig sektor, och vi finansierar också förslaget fullt ut.
Herr talman! Återkommande epidemier kan ställa till rätt stora problem på vårdinrättningar i vårt land. När exempelvis vinterkräksjukan går hårt fram är det vanligt att både patienter och personal insjuknar. Ofta drabbas stora delar av personalstyrkan, med stora störningar som följd.
För att underlätta för personalen, men även för patienter, vill vi slopa karensdagen i yrken inom den offentliga sektorn där det finns en hög smittorisk. Som arbetsgivare blir man därmed mer attraktiv, och från ett samhällsekonomiskt perspektiv är det bättre att ersätta anställdas inkomstbortfall än att stänga ned en hel vårdavdelning. Vinsterna med att låta personal vara hemma med full lön i dessa fall är flera, inte minst att patienter kan känna sig trygga i att de blir mottagna av frisk personal som inte sprider smittan vidare.
Sverigedemokraterna vill alltså slopa karensdagen i den offentliga sektorn i yrken med hög smittorisk.
Herr talman! Antalet vårdplatser per invånare har i Sverige minskat under alliansregeringens tid vid makten, från att ha legat mycket lågt efter Socialdemokraternas tid vid makten, till att ligga katastrofalt lågt i dag. Faktum är att Sverige numera har minst antal vårdplatser per invånare bland jämförbara OECD-länder - 2,6 vårdplatser per tusen invånare. Finland har 5,9, Tyskland 8,3, Frankrike 6,4 och så vidare. Sverige är i denna kategori enskilt sämst.
Detta medför en överbelastning som i sin tur leder till försämrad vård och en ökad risk för felaktiga diagnoser. I akuta fall och vid större katastrofer är bristen på vårdplatser, och har varit, faktiskt direkt livsfarlig. Människor har avlidit i Sverige just på grund av bristen på vårdplatser.
Bristen på vårdplatser ställer till det för hela vårdkedjan. Det leder till försämrad vård och försämrad garanti för patienterna, det ger längre vårdtider, det bromsar akutmottagningens funktion, då man ofta inte kan slussa ut patienter från akutmottagningar, och det leder till högre vårdkostnader än vad som annars hade varit nödvändigt.
Sverigedemokraterna kommer att prioritera fler platser i vården och kommer att avsätta pengar för det i budgetförslaget i höst.
Den svenska landsbygdens villkor har alltför länge negligerats. I den förra vårbudgetmotionen för ett år sedan presenterade Sverigedemokraterna ett offensivt program inriktat på tillväxt och sysselsättning på landsbygden. Det står vi fast vid.
Det finns ett jordbruk som har potential att blomstra, givet att våra svenska bönder inte behöver konkurrera med bönder från andra länder med betydligt sämre djurhållningsvillkor och djurskyddslagar, eller för den delen straffbeskattas av partier som har sina kärnväljare i Stockholms innerstad och föga bryr sig om landsbygdens och böndernas villkor.
Det finns en stor potential för skogsbruket, givet att vi satsar på utbildning, forskning, innovation och inte minst på vettig transportinfrastruktur för skogsbruket. Sverigedemokraterna budgeterade för en upprustning och elektrifiering av Inlandsbanan och tvärbanorna, något som skogsindustrin välkomnar.
Det finns potential även för gruvnäringen, som också den lider av brist på rätt utbildad och kompetent arbetskraft. Jo, det är sant att den lider av brist på personal med rätt utbildning och kompetent arbetskraft när vi har en arbetslöshet på 8 ½ procent.
Men de lider också brist på infrastrukturinvesteringar.
Att investera i dubbelspår på relevanta avsnitt av Malmbanan skulle kosta ungefär 12 miljarder. Det låter mycket, och det är mycket pengar. Det ska man ha respekt för. Men det är mindre än vad LKAB gör i vinst på ett enskilt år, och det är en investering för tiotals år. Det är alltså en bra investering för den svenska gruvnäringen. Det har vi också budgeterat för.
På landsbygden finns också potential för fiskebruk, turism och besöksnäring, kultur och mycket annat om bara viljan finns. Svensk landsbygd behöver inte vara beroende av bidrag. Den kan med rätt förutsättningar vara en bidragande del i svensk ekonomi. Den är redan en bidragande del men kan bli det än mer i framtiden.
Det finns en tillverkningsindustri på svensk landsbygd som har potential att växa med rätt förutsättningar. Det gör mig därför både oroad och ledsen att vår statsminister påstår att den svenska tillverkningsindustrin är död, trots att vi har 600 000 anställda i den svenska tillverkningsindustrin. Statsministern har givit upp också på den punkten.
Herr talman! Det är de mindre företagen som står för sysselsättningstillväxten. Fyra av fem nya jobb har den senaste tjugoårsperioden skapats hos småföretagen. Sverigedemokraterna vill ge de mindre företagen möjlighet att fortsätta skapa arbetstillfällen och öka sysselsättningen.
Enligt företagarna själva, om man frågar dem, är den enskilt viktigaste åtgärden för att förbättra företagarklimatet och skapa fler jobb i Sverige att sänka arbetsgivaravgifterna. Man konstaterar också att den generella sänkning som regeringen har genomfört inte är tillnärmelsevis lika effektiv som sänkningar riktade mot de mindre företagen.
Sverigedemokraterna föreslår en helt avskaffad allmän löneavgift för ett genomsnittligt företag med upp till nio anställda. Det skulle innebära en skattelättnad på över 290 000 kronor per år, och över 300 000 småföretag skulle helt och hållet slippa betala den allmänna löneavgiften. Det är den mest skadliga av arbetsgivaravgifterna om man frågar företagarna själva.
Det är en gigantisk reform som vi finansierar genom att slopa de högst ineffektiva och fiaskoartade alliansåtgärder som den generella sänkningen av arbetsgivaravgiften och ungdomsrabatten har visat sig vara.
Herr talman! Jag vill som avslutning yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation 3 angående inriktningen på den ekonomiska politiken.