Herr talman! Hela tiden måste vi jobba med att förbättra välfärden. Där finns ingen skillnad. Det görs misstag lite här och där, och hela tiden måste vi göra uppföljningar för att förbättra den. Därför har vi infört uppföljningssystem och kvalitetssystem. Vi har infört nya myndigheter som ska inspektera vård och omsorg för att synliggöra de här sakerna. Vi har gjort det lättare för personal att anmäla missförhållanden. Vi för en sådan politik. Vi inte är rädda för att lyfta fram problemen, för vi vill komma åt dem och göra någonting åt dem. Men vi gör det med fler utförare och fler möjligheter för den enskilde att själv påverka vem som ska komma hem och utföra hemtjänsten, vilken skola man ska ha sitt barn i eller vilken vårdcentral man ska gå till. Det är här det skiljer sig i politik.
Ulla Andersson talar om vinsterna som finns hos vissa andra utförare. De måste finnas. Man kan inte gå i förlust om man ska bedriva verksamhet inom välfärden. Det är ingen som vill gå till företag som gör förluster. Man vill inte gå till en vårdcentral eller en tandläkarmottagning som gör förlust, utan till någon som har koll på kvaliteten och utförandet.
Men anta nu att det Ulla Andersson säger stämmer och att de här vinsterna skulle kunna användas i välfärden. Varför levererar då inte kommunsektorn och landstingssektorn, som är den absolut övervägande utföraren av våra välfärdstjänster, inte betydligt högre kvalitet än de alternativa utförarna? Det skulle vara svaret på din fråga. Det finns inget sådant när man mäter. De som brukar de här tjänsterna är mycket nöjda, och nöjdhetsgraden har ökat i mätningarna. Den personal som arbetar hos alternativa utförare är mer nöjd än den som jobbar inom den offentliga sektorn. Hur kan det komma sig, Ulla Andersson?