Herr talman! Tack, Fredrik Olovsson! Efter det här replikskiftet tycker jag att det är slående hur tomt det är i den socialdemokratiska bössan på jobb, på nya jobb, på hur nya jobb skapas och hur företag får jobb att skapas. Det handlar om retorik. Det handlar om fördelning. Fredrik Olovsson försöker smita undan hur och varifrån resurser skapas.
Hade vi haft mer pengar till exempelvis trafiken eller välfärden med den åtstramande politik i lågkonjunktur som du faktiskt förespråkar? Om man skulle ha sagt nej till att stimulera hushållen hade Sverige stramat åt när vi behövde slå vakt om efterfrågan i svensk ekonomi.
Hade vi kunnat ge ungdomarna i Katrineholm bättre framtidsutsikter genom att göra deras jobb betydligt mycket dyrare, som ni föreslår? Skulle man kunna ge dem en bättre framtid och fler nya jobb med de kombinationer som skulle krävas av inte bara Fredrik Olovssons idéer utan också idéer från Ulla Andersson, Per Bolund och kanske Gudrun Schyman?
Hur skulle resurserna skapas då? Hur skulle det skapas fler nya jobb? Hur skulle löfteskarusellen finansieras?
Bara i dag hör vi om reformer på omkring 60 miljarder utan att räkna extralistorna från LO och Gudrun Schyman, med gemensam finansiering för ungefär var tredje krona. Det blottar ett gap som behöver fyllas av tillväxt, av jobb, av jobb som skapas i företag som växer. Men i stället vill Fredrik Olovsson lova allt till alla och rikta slaget mot ungdomarna i till exempel Katrineholm, som faktiskt behöver en bättre framtid och fler nya jobb.