Herr talman! Så var det återigen dags att debattera förmånsrätten vid konkurs. Det är en lång resa vi haft i lagutskottet. För mig har den varit ännu längre därför att när Förmånsrättskommittén tillsattes, arbetade och senare lade fram sitt betänkande var jag inte bara aktiv som konkursförvaltare utan också ordförande i styrelsen för Sveriges konkursförvaltare.
Jag tyckte att den kommittén gjorde ett bra arbete mot bakgrund av de direktiv som lämnats. Felet kan man väl säga var kanske just direktiven. Jag var besviken på en punkt som kanske inte har så stor betydelse i dag, men den har betydelse för leverantörerna i samband med konkurser. Man bibehöll nämligen löneförmånsrätten. Jag skulle vilja se hela lönegarantisystemet och anställdas skydd vid konkurser som en försäkringsfråga och att förmånsrätten därmed kunde tas bort.
När vi i riksdagen skulle hantera propositionen, våren 2003, var min utgångspunkt fortfarande att det var en bra reform. Den är bra i många avseenden, men det stod rätt klart för oss att uppdelningen med 50 % på företagsinteckningarna inte var bra. Vi gjorde försök att diskutera andra nivåer, men det lyckades inte på annat sätt än att det blev den något egendomliga kompromissen med 55 %.
Det är visserligen kort tid sedan de här lagändringarna trädde i kraft. Vi kan ändå göra vissa utvärderingar. Kanske behöver de inte alltid göras så vetenskapligt. Vi kan titta på frågan om det har blivit fler företagsrekonstruktioner och ett minskat antal konkurser. Ja, antalet konkurser har blivit mindre både år 2004 och år 2005. Men tittar man på konkursstatistiken ser man att det går väldigt mycket både uppåt och nedåt. När vi nu ligger på totalt drygt 7 000 konkurser är vi tillbaka på 1980-talsnivå. I början av 1990-talet var vi faktiskt uppe i så mycket som 22 000. Det var år 1992. Att antalet konkurser går både uppåt och nedåt har nog inte särskilt mycket med lagstiftningen att göra, utan det har att göra med konjunkturen och företagarklimatet i vårt land.
Har det blivit fler företagsrekonstruktioner? kan man fråga sig. Det är ett litet bekymmer att få tag i statistik om företagsrekonstruktioner. Det är alltså inte alldeles enkelt. I Konkursförvaltarföreningen försökte vi följa detta. Under de första åren handlade det om kanske 200 företagsrekonstruktioner per år i Sverige. Mer än hälften därav misslyckades - bolagen gick i konkurs. Det var alltså inte så väldigt många företagsrekonstruktioner som genomfördes.
Hur ser det ut i dag? För år 2005 har jag faktiskt lyckats få fram uppgiften att man vid svenska domstolar har genomfört offentliga ackord i 42 fall. Det är i varje fall inte fråga om någon uppgång för företagsrekonstruktionsinstitutet. Då har vi dessutom fått lönegaranti i företagsrekonstruktionsfallen.
Sedan har vi kreditfrågan. Det enklaste där är naturligtvis att fråga ett antal företagare vad som har hänt. Många företagare har inte fått indragna krediter, men de har fått factoring på sina kundfordringar och leasing på sina inventarier med en eller ett par procents högre räntekostnad per år. En del har fått indragna krediter. Men det finns naturligtvis också företagare som har fått utökade krediter därför att det finns så många andra parametrar att lägga in i den här diskussionen.
Insolvenshanteringen skulle bli mera skyndsam var tanken bakom den här reformen. Men här har det blivit rena katastrofen, vilket framför allt beror på riksdagens beslut om övergångsbestämmelserna. I dag ligger det mer konkurser i balans än det någonsin gjort i förhållande till antalet inträffade konkurser. Det beror på att alla förvaltare i dag sitter och väntar på att Högsta domstolen ska komma med ett prejudikat och tala om ifall det är ordalydelsen i övergångsbestämmelserna som ska gälla eller kanske de konkursrättsliga principerna i form av den så kallade frysningsprincipen. Det har alltså inte på något vis blivit skyndsammare.
Har oprioriterade borgenärer fått mer i utdelning? I
liten
utsträckning har man säkert fått det, men i de flesta fall ser konkurserna med dagens regler ut så att av de pengar som finns att dela ut går i dag 55 % till företagsinteckningen, alltså till banken. 45 % går till att betala tillbaka lönegarantimedel. Det är ytterst få leverantörer som har fått utdelning, eller en högre utdelning, jämfört med vad de tidigare fått. Naturligtvis har det förekommit i fall där man inte har särskilt många anställda och lönekrav.
Frågan är vad vi nu gör. Vi i alliansen har bestämt oss för att vi vill återställa företagsinteckningsvärdet till 100 %. Men vi vill behålla alla övriga delar av den här reformen.
Är då detta möjligt? Blir det något fel då? Jag har tittat på majoritetsskrivningen i betänkandet. Där påstås att en ändring av företagsinteckningens värde skulle allvarligt undergräva reformens syften. Men sedan kommer det liksom ingen utveckling av talan. Vad är det som allvarligt undergräver reformens syften? Jag förutsätter att vi får reda på det här när vi om en stund får höra Socialdemokraternas företrädare.
Att en återgång till 100 % sätter en kreditgivare i en bättre situation än före den här reformen kan vi vara helt överens om. Man har ju sagt att företagsinteckningen nu omfattar all egendom som inte är pantbrev i fastighet eller inteckningar i fartyg, så det blir faktiskt en viss förbättring med en återgång till 100 %.
Vad händer? Kan man återställa detta och få en effekt på kreditsituationen? Det är väl den stora och intressanta frågan. Det tror vi att man kan, men det kommer naturligtvis att ta tid. Precis som det tar tid att göra förändringar i den ena riktningen blir det så också i den andra riktningen. Det här blir naturligtvis i viss utsträckning ett problem därför att bankerna nu har inrättat sig efter gällande lagstiftning och säkrat upp sig. Det är klart att de inte utan vidare kommer att släppa det de skaffat sig säkerhet för.
Den som kan tjäna lite grann på den här situationen är företagsledaren själv. Vi glömmer ofta att bakom belåningen i bank står som regel företagsledaren med en personlig borgen eller med personliga säkerheter. Jag tror att många företagsledare kan få en bra situation när det gäller att förhandla med sina banker i fortsättningen om nu alliansens förslag går igenom.
Jag yrkar bifall till reservationen i betänkandet.