Fru talman! Jag är överens med Lars Tobisson på
en punkt - jag tror att det bara är en - och det är att
arbete är grunden för välfärden. Eget arbete och egen
försörjning är verkligen viktigt, liksom tillväxt.
Lars Tobisson gör en stor poäng av att Sverige har
fallit i den samlade välfärdsligan. Men detta fall in-
träffade under de borgerliga åren. Under det senaste
året har det dess bättre inte varit riktigt lika illa.
I övrigt är Lars Tobissons lösning den gamla van-
liga. Det är minskade skatter och minskade bidrag.
Men om vi tar den ensamma mamman som vi har talat
om här, hon som har det sämst och ingår i den fjärde-
del av de ensamma mammorna som faktiskt har det
väldigt knepigt, visar det sig att hon har ett överskott
av bidrag i förhållande till de skatter hon betalar på i
genomsnitt 60 000 kronor. Det handlar om bostadsbi-
drag, barnbidrag och bidragsförskott. Hon är inte
betjänt av minskade skatter och minskade bidrag. Det
är den här typen av generella bidrag som hon har som
med nödvändighet skulle sänkas om skatterna var
ännu lägre.
Moderaterna vill ha en individuell riskhantering
genom eget sparande. Socialdemokratin, och jag tror
även de flesta andra i den här kammaren, vill ha en
gemensam riskhantering genom socialförsäkringar.
Det är ett betydligt bättre sätt att skapa trygghet -
någonting som jag tror är avgörande i det man önskar
kring de sociala trygghetssystemen.
Miljöpartiet har nu mycket tydligt lagt beslag på
en oppositionsroll. Det är en tacksam uppgift. Tvingas
man inte ta hänsyn till de ekonomiska realiteterna kan
man vara emot allt impopulärt och för allt som man
tror att folk tycker om. Det är lätt som en plätt. Det är
annorlunda när man tvingas ta ansvar.
Om Miljöpartiet skulle tvingas göra de avväg-
ningar och slåss med de frågeställningar som rege-
ringen tvingas till skulle tonen i debatten kanske vara
litet annorlunda. Det skulle man kunna tydliggöra
med ett kommunalt exempel.
I Stockholms stad ingår Miljöpartiet sedan valet
1994 i en koalition tillsammans med Vänsterpartiet
och Socialdemokraterna. Där är man t.ex. med och
skär i socialbidragen med 10 %. Man har infört nya
taxor för pensionärernas hemtjänst, och man har yt-
terligare sparbeting som man tänker bidra till. Jag tar
inte upp detta för att kritisera den förda politiken. Jag
tänker inte påstå att detta har fört Stockholm tillbaka
till ett Fattigsverige. Jag tar upp det för att belysa hur
annorlunda det är att dela ut gåvor i opposition jäm-
fört med när man själv tvingas vara med och ta an-
svar.
Det finns också en mängd riktigt svåra missupp-
fattningar i debatten, t.ex. att socialbidrag skulle in-
nebära att människor tvingas leva på 2 000 kronor.
Det är ingen som påstår eller tror att det är möjligt.
Nu förs det en diskussion om hur socialbidragen skall
utformas. Hur mycket skall vara en central av riksda-
gen fastställd schablondel? Hur mycket skall vara en
av kommunen med nödvändighet tillhandahållen
ytterligare del i normen? Och där kan det handla om
olika kostnader i olika delar av landet. Hur mycket
vill kommunen därutöver stoppa in i sin egen social-
bidragsnorm? Först därefter blir det aktuellt med en
individuell prövning. Jag hoppas verkligen att inga
kommuner är så dumma att de vill återgå till den form
av socialbidragshantering som innebär att människor
tvingas att tigga pengar till skor.