Fru talman! Jag har sällan känt mig så upprörd och
engagerad som när jag satte mig för att summera det
regeringen har hunnit göra under ett och ett halvt år.
Jag kände ett behov av att säga till socialdemokrater-
na i dag: Ni har lurat svenska mammor, svenska en-
samstående mammor. Ni har lurat svenska familjer.
Ni har lurat svenska kommuner.
Jag vill börja med att prata om familjen som jag
tror är valfärdens absolut viktigaste beståndsdel. När
vi genomförde vårdnadsbidraget som syftade till att
ge valfrihet sade socialdemokraterna i den här kam-
maren: 2 000 kr, det är ju högst marginellt för en
svensk familj. Nu säger samma parti: 2 000 kr skall
man klara sig på under en hel månad. Detta är ju helt
otroligt!
Vi befinner oss i dag vid ett vägskäl. Vi riskerar
faktiskt att hamna i ett läge där fattigvården kommer
tillbaka. Det går ju an att uttrycka sig på ett annat sätt
i kammaren. Men det duger inte, för det är faktiskt det
som man gör som är det som folk ser.
Alla vet vi att ekonomin är ansträngd. Jag vill säga
att det vill också vi kristdemokrater ta ansvar för.
Men vi måste se till att vi prioriterar våra resurser på
ett etiskt riktigt sätt, med människovärdet i fokus.
Fru talman! Man borde kanske fundera över vad
välfärd är. Jag tror att svaret beror på vem frågan
ställs till. Man ser det utifrån sitt eget perspektiv.
Men jag tror att välfärd är att "färdas väl" - att
alla skall kunna färdas väl genom livet. Våra vägar är
olika. En del har det dimmigt, krångligt och svårt och
ramlar ofta. Andra synes vägen vara upplyst utan
några större bekymmer. Ändå borde vi ha som mål att
alla skall färdas väl.
Fru talman! Min övertygelse är att det viktigaste
för oss som beslutsfattare är att vi ser till att de som
har det sämst - orsakerna kan naturligtvis vara många
- skyddas och får en god välfärd. Det är därför jag är
så upprörd över regeringens prioriteringar. Det rege-
ringen har hunnit att göra är hårresande och hade icke
varit möjligt att göra av någon annan regering. Gång
på gång läggs fram förslag som drabbar dem som är
sämst ställda. Inte nog med det, Socialdemokraterna
får stöd av Centern, vilket kanske är ännu mer hårre-
sande.
Man har sänkt ersättningsnivåerna i social- och
arbetsmarknadsförsäkringarna. Man har försämrat
nivåerna i studiestödet för vuxna. Man har tagit bort
barntillägget i svuxa. I den rapport om ensamstående
mammor som har kommit var ett av bekymren att de
ensamstående mammorna inte hade tillräcklig utbild-
ning. Ändå har man gjort detta, och man har slopat
den allmänna arbetslöshetsförsäkringen.
Vi kristdemokrater har sagt nej till alla dessa för-
sämringar. Jag är glad att jag kan säga det i dag. Det
har vi kunnat göra, inte för att vi har mer pengar eller
har lagt fram en budget där vi inte har täckningar för
våra förslag, utan för att vi har prioriterat på ett annat
sätt.
Socialdemokraterna har inte ens bemödat sig om
att se hur försämringarna slår mot den enskilde. Man
ser bara en post i taget. Det tycker jag, fru talman, är
ynkligt. För den enskilde är det faktiskt helheten som
är intressant. Det är den som är verkligheten och som
är helt avgörande för hur livet ser ut. Kanske skulle
jag uppmana både Anna Hedborg och andra att försö-
ka känna empati med alla dessa människor som har
det så svårt i dag. En ensamstående mamma sade i en
nyhetssändning vid 7-snåret i dag: Jag vet att vi måste
spara, men jag har inget att spara!
För en kort tid sedan fick vi en rapport om de
många ensamma mammornas svåra situation. Den
berörde mig djupt. Jag vet, och ni vet, att när en en-
sam mamma och förälder har det svårt drabbas bar-
nen. Man har sagt att det bästa sättet att hjälpa de
utsatta barnen är att hjälpa föräldrarna så att de får det
drägligt.
Jag har redan nämnt exemplet med studiestöd osv.
Det är ett bra exempel på att det inte går an att ha den
här politiken.
Nyligen röstade en majoritet här i riksdagen på ett
förslag som innebar att man tog bort flerbarnstilläg-
get. Det drabbar många barnfamiljer hårt, och ändå
har inte detta slagit igenom till fullo eftersom barn
som är födda innan den 1 januari i år får bidraget.
Fru talman! Jag ser att min tid är ute, men jag
återkommer. Det är synd att vi inte har mer tid, efter-
som det finns hur mycket som helst att säga här. Jag
hoppas att den här dagen skall bli ett avstamp för
något nytt i välfärdspolitiken i vårt land.