Fru talman! Miljöpartiets förslag är också inkom-
strelaterat.
Sverige och svenska beslutsfattare har stor makt
att besluta om hur vi skall omfördela våra resurser
och vad som skall prioriteras. I Sverige står minst
800 000 människor utanför trygghetssystemen, och de
blir bara fler för varje dag som går. Nära en miljon är
nollklassade i vår sjukförsäkring.
Sverige har valt sin väg - en väg som i snabb takt
leder till ett A-lag och ett B-lag i samhället. Kriteriet
för att kvala in i A-laget är att man någon gång skall
ha haft ett arbete under en viss tid. Många människor
kommer aldrig så långt, och där har vi vårt B-lag.
Sveriges riksdagsmajoritet har valt vilken inrikt-
ning vårt samhälle skall ha. Det visar de nedskärning-
ar vi redan verkställt. Sänkningen av a-kassan och
försäkringsnivåerna till 75 %, sänkningen av basbe-
loppet som påverkar våra folkpensionärer och sänk-
ningen för förtidspensionärer är några av otaliga ex-
empel.
Den andra biten är de taxehöjningar och fördy-
ringar som påverkar människors dagliga liv, t.ex.
dyrare medicin, tandvård, hemtjänst och dagis.
Svenska folket har ganska nyvaket börjat se efter i sin
plånbok, bara för att märka att dess levnadsvillkor
kraftigt har förändrats. Klyftorna i samhället ökar, och
vi står bara här och ser på.
I de flesta partiers program och deklarationer talas
det högstämt och vackert om människors lika värde.
Jag anser att dessa ord helt saknar innehåll om de inte
följs upp av en realpolitik som tar fasta på dessa
grundvärderingar.
I dag kommer vi med all säkerhet att ett flertal
gånger få höra att vi har ett stort budgetunderskott och
en stor utlandsskuld och att vi måste spara. Det håller
Miljöpartiet med om. I vårt förslag till budget hade vi
sparat lika mycket som Socialdemokraterna, ja, t.o.m.
litet mer. Vi är beredda att ta vårt samhällsekonomis-
ka ansvar, men vi anser inte att det går att spara mer
på de grupper som har det sämst ställt!
Vi miljöpartister anser att finns områden där vi
inte skall spara. Exempel på sådana är lönebidragen
till handikappade, assistansersättningen till de svårt
funktionshindrade, barntillägget för vuxenstuderande,
villkoren för människor med förtidspension samt
låginkomsttagarnas sjuk- och a-kasseersättningar.
Har vi inte råd att prioritera dem som har det svå-
rast i dag kan Sverige inte längre kallas för ett väl-
färdsland. Regeringen talar om att den utslagning som
görs, den görs för att bevara välfärden. Det är ett
resonemang som brister i logik.
Jag läste i går i DN att styrelseledamöters arvoden
måste höjas och direktörers löner stiga ytterligare. I
går ställde sig även Metalls ordförande Göran Johns-
son på samma sida och hävdade att löneklyftorna
måste öka i samhället. Han talar hellre om lönsamhet
än om solidaritet, står det i artikeln. Jag undrar: Är det
något att vara stolt över i dag?
Jag tycker att vi riksdagsledamöter skulle kunna
frysa våra löner igen, precis som vi gjorde förra gång-
en vi var i riksdagen. Det skulle vara att visa att vi
står på den andra sidan.
Samtidigt som man föreslår att människor som sö-
ker socialbidrag skall gå till socialkontoret för att få
pengar till nya skor är det i dag helt okej att vilja öka
inkomstklyftorna mellan människor. Är detta en verk-
lig förnyelse? För mig är det bara desperat sökande
efter nya förslag till hur grundskyddsnivåerna skall
beräknas.
Vi i Miljöpartiet har ett förslag till grundskydd där
en ensamstående långvarigt sjuk eller arbetslös får
9 900 kr i månaden före skatt och en ålderspensionär
får 9 100 kr, inklusive en basbostadskostnad.
Med enhetliga ersättningsnivåer blir det möjligt att
samordna de olika systemen på ett helt annat sätt än i
dag när den enskilde ofta skickas runt mellan arbets-
förmedling, försäkringskassa, sjukvård och social-
tjänst. I sämsta fall kan han bli Svarte Petter som
ingen riktigt vill veta av. Det är arbetsamt för den
enskilde och ineffektivt och dyrt för samhället.
Vi har också ett förslag om att höja barnbidraget
till 1 000 kr och beskatta det. Då blir det både gene-
rellt och behovsprövat.
De exempel på olika länder som statsrådet tog upp
tycker jag inte har någon större relevans för oss. Skall
vi jämföra oss med några länder skall det vara i-
länder, och där har Sverige lämnat toppen i ligan för
länge sedan.
Vi har inte alls det sociala skyddsnät som vi har
haft. Många ramlar helt emellan; andra får så låga
nivåer att de inte klarar sitt dagliga liv. Då måste
samhället träda in igen! Först sänker myndigheterna
så mycket att människor inte klarar sig, och sedan
skall de gå till samma myndigheter och be om mera
pengar! Vore det inte bättre att stödja människors
självtillit och ge dem så mycket att de har en möjlig-
het att hålla näsan över vattnet?
Vi har det dåligt ställt, men det finns pengar i
samhället. Jag återkommer till det i mitt nästa anfö-
rande.