Fru talman! Den generella välfärden ger oberoen-
de och rörelsefrihet. Den lyfter bort oron för mycket
av det oväntade som kan inträffa och slå sönder våra
liv och våra drömmar. Vi kan andas lättare. Vi kan se
oss omkring. Viljan vaknar att erövra världen, spänna
våra krafter för att påverka och förändra. Vi får lust
att upptäcka och förnya. Vi orkar satsa, också när
oddsen för att lyckas är små. Vi dras mot det ljusa och
goda.
Så beskrev Olof Palme den generella välfärden i
sin sista debatt i Sveriges riksdag för nästan precis tio
år sedan. Bättre än så kan den knappast skildras. Se-
dan dess har den stadiga ekonomiska tillväxten, som
gav förutsättningar för hela tiden växande välfärdsut-
gifter brutits. Vi har blivit tvungna att anpassa social-
politiken till den försämrade ekonomin.
Men det var inte välfärdspolitiken som orsakade
den ekonomiska krisen. Nettokostnaderna för transfe-
reringar och verksamheter var oförändrade som andel
av BNP under hela 80-talet. Men 90-talets kris har
skapat en kris också för välfärden.
Miljöpartiet har inbjudit till en debatt om välfär-
den med anledning av besparingarna inom välfärds-
politiken och hur de har slagit mot utsatta grupper.
Jag uppskattar verkligen att Miljöpartiet visar intresse
för välfärdsfrågorna. Det är mycket viktigt att vi kan
få en bred debatt om välfärdens utveckling och för-
delning.
Det är också glädjande att Miljöpartiet tydligt
markerar mot dem som antyder att problemet är att
människor är arbetsovilliga eller fuskar. En sådan
stämning av misstroende uppstår lätt när en stor grupp
hamnar utanför arbetsmarknaden. Det krävs tydlighet
och kraft att stå emot den, och politikerna har ett
alldeles särskilt ansvar.
Det som däremot oroar mig är att Miljöpartiet
med sina "brutna tak" vill ge upp en av de viktigaste
principerna i socialförsäkringarna, inkomstbortfalls-
principen. De tror att de då kan förbättra villkoren för
de sämst ställda. Men vi får inte låta den korta sikten
bli den långa siktens fiende. Det som i stunden kan
verka riktigt kan på längre sikt stå i direkt motsättning
till våra mål.
De som vill förändra socialpolitiken i riktning mot
minskad inkomstrelatering av ersättningarna verkar ha
två vitt skilda mål för ögonen. Några vill göra det för
att bryta sönder viljan att betala gemensamma försäk-
ringar och i stället låta de privata alternativen ta över.
Moderaterna brukar inte hymla med att det är deras
strävan. Andra, som Miljöpartiet och Centern, tror att
man med ökade inslag av grundtrygghet kan skapa en
bättre fördelningspolitisk träffsäkerhet.
Den risk vi står inför i dag är att det bildas en
ohelig allians mellan de på ena sidan som vill göra
kortsiktiga fördelningsvinster och de på andra sidan
som vill lägga grunden för att den svenska modellen
på sikt skall förtvina. De senare vet och litar på att
människor som inte får något för skatten kommer att
göra motstånd mot att betala. Jag är rädd för att de har
rätt.
Fru talman! Socialdemokraterna har genomfört
kraftiga besparingar utan att ge upp generaliteten i
välfärdspolitiken. Vi är övertygade om att vi nu har
fattat de beslut som krävs för att vi skall ha råd med
välfärdssystemen. Några ytterligare försämringar
utöver de som redan har beslutats skall inte behövas.
Men ingen kan neka till att kombinationen av hög
arbetslöshet och nedskärningar har lett till att grupper
har drabbats av försämrade villkor. De beräkningar
som har gjorts på Socialdepartementet visar att barn-
familjerna, en grupp som har drabbats svårt, har fått
inkomstminskningar med i genomsnitt 10 % sedan
1991. Enförälderfamiljerna har fått samma neddrag-
ning i ekonomisk standard, men från en lägre nivå.
Andelen som har hamnat på en inkomstnivå som
understiger socialbidragsnormen har fördubblats. Nu
har 27 % av de ensamma mammorna inkomster under
socialbidragsnorm. Till skillnad från det som skett i
andra grupper har däremot socialbidragstagandet i
gruppen inte ökat utan legat fast.
I ljuset av detta är det alltför lätt att ropa på att de
med låga inkomster skall särbehandlas och att man
skall ge upp den generella principen. Men alla erfa-
renheter visar entydigt att om man ger sig in på den
vägen slutar den i segregering i stället för integrering,
fattigdom i stället för välstånd.
Den grupp där det framgår med allra störst tydlig-
het är för ensamföräldrarna. I Sverige riktar sig inte
några speciella åtgärder direkt till dem. De har barn-
bidrag, bostadstillägg och bidragsförskott enligt sam-
ma regler som andra. Betydelsen av detta är större i
deras ekonomi, men de särbehandlas inte och de är
inte överrepresenterade bland de allra fattigaste.
Om man mäter fattigdom, som internationellt
brukligt är, med dem som har en inkomst under halva
medianinkomsten är 6 % av de ensamstående mam-
morna i Sverige fattiga och andelen har knappast alls
ökat. I USA är andelen fattiga 60 %, tio gånger större,
och i Tyskland över 25 %.
Den lägre fattigdomen bland ensamstående mam-
mor i Sverige beror inte i första hand på att bidragen
är generösa, utan i stället på att de allra flesta kvinnor
med barn är väl förankrade på arbetsmarknaden. En-
samma mammor är inte någon ny underklass. De är
vanliga, hårt arbetande kvinnor med barn, som lever
vanliga liv. De ensamma mammorna är dagisfröknar,
sjukvårdsbiträden, journalister, handelsanställda och
statssekreterare. De bor i Stockholms förorter, i in-
nerstan, i småstäder och på landet. Deras barn gör
samma saker som andra barn.
Ensam mamma är något som många svenska kvin-
nor är någon period i livet. De har det ekonomiskt
litet kärvare, eftersom de bara har en lön som oftast är
en kvinnolön. De har mindre tid för att städa och
hänga upp nya gardiner. Men de allra flesta klarar av
sin livssituation och ger sina barn en god start i livet.
Det går också lättare ju mer ansvar fäderna tar. Det
gör faktiskt många, och de blir allt fler.
Många gånger har ensamma mammor valt att
bryta upp samboförhållanden som inte har fungerat.
Vi får inte glömma att detta är en av de största fri-
hetsvinsterna för svenska kvinnor. De kan välja part-
ner av kärlek och måste inte stanna i dåliga förhållan-
den av ekonomiskt nödtvång.
En effekt av lågkonjunkturen är dock särskilt all-
varlig. Det verkar vara betydligt svårare, speciellt för
de unga och ensamföräldrarna, att etablera sig på
arbetsmarknaden. Bland dem som är ensamma med
barn och är under 25 år har bara en tredjedel arbete.
Även bland dem som är litet äldre har andelen utan
arbete ökat och är högre än för kvinnor i allmänhet.
När arbetslösheten har ökat har den här gruppen ham-
nat långt bak i kön.
Ensamföräldrarna måste återerövra sin position på
arbetsmarknaden. Det måste vara möjligt att gå tillba-
ka till utbildning även om man har barn. Den andra
föräldern måste också ta stort ansvar för barnet. Vi
måste hålla fast vid den generella välfärdspolitiken så
att vi inte skapar fattigdomsfällor och låser in ensam-
ma mammor i fattigdom och bidragsberoende. Vi
måste värna om en bra barnomsorg till alla barn.
Särskilt ensamstående mammor måste få behålla
barnomsorgen också om de är arbetslösa.
Fru talman! De bästa socialförsäkringarna är de
som så få som möjligt är beroende av men som ger
alla så goda ersättningar som möjligt när de verkligen
behövs. Ett stort antal bidragsmottagare gör socialför-
säkringarna dyra men vittnar också om ett samhälle-
ligt misslyckande med att hålla nere arbetslöshet och
ohälsa.
Vi måste verka för att socialförsäkringssystemen
inte blir återvändsgränder utan tvärtom vägar tillbaka
till produktivt arbete. Det gör vi bara genom att få ned
arbetslösheten och behålla den generella välfärden.