Fru talman! Flera plus än minus för hushållen
1996, i alla fall för dem som är friska, har jobb och
inte många barn. Så låter den mycket talande titeln på
den privatekonomiska rapport som Postens ekonomer
har sammanställt inför förändringarna som trädde i
kraft i och med årsskiftet.
Det är en tuff vardag regeringen har försatt många
svenska familjer i. Att ha mycket månad kvar i slutet
av pengarna är en verklighet för hundratusentals
människor. Socialkontoren har fått många nya besö-
kare, och antalet arbetssökande på varje ledig plats
ökar. Sverige tillhör inte längre de allra rikaste län-
derna. Det är vinter i välfärdslandet, både bildligt och
bokstavligt talat.
Stundar det då en vår för det svenska folket?
Kommer det nya jobb till den dryga halvmiljon som
är arbetslösa? Kommer statens ekonomi i balans, så
att räntorna kan sjunka? Skjuter tillväxten fart, så att
friska pengar kan komma till sjukvården, skolan och
äldreomsorgen? Ja, säg det!
En sak kan man dock vara rätt säker på - det är
ingen naturlag att det hela tiden måste bli sämre i
Sverige. Det finns ju faktiskt orsaker till att många
andra länder nu har sprungit ifrån oss i välfärdsligan.
Det är vår absoluta övertygelse i Folkpartiet att det
går att vända utvecklingen. Men då måste vi börja
styra utvecklingen och inte låta utvecklingen styra
oss! Jag tycker att Anna Hedborg och regeringen
skulle lyssna på lilla Ida när hon sjunger i Sommarvi-
san: Du ska inte tro det blir sommar ifall inte nån
sätter fart.
Vi i Folkpartiet har en del bra förslag för att sätta
fart på Sverige mot sommaren. Den största sprickan i
välfärdsbygget är naturligtvis arbetslösheten. Rege-
ringen tycks tro att den går att prata bort, men tiden är
ute för fagra tal och ihåliga löften. Nu krävs handling.
Det första regeringen måste göra är att sluta mob-
ba de små och medelstora företagen. Det är ju där de
nya jobben måste komma. Det är rätt fantastiskt, tyck-
er jag, att det verkar som om socialdemokratiska
statsråd inser vikten av företag först när de har avgått
som statsråd. Odd Engström pratar numera om vikten
av småföretag, Kjell-Olof Feldt har gjort det länge,
och nu senast har Mona Sahlin gjort det. Det vore ju
trevligt om någon som fortfarande är statsråd kunde
prata om vikten av företagande.
Folkpartiet gjorde nyligen en undersökning om
svenska folkets vilja att starta nya företag. Det visade
sig att var fjärde svensk bar på en affärsidé. Min
uppmaning till Anna Hedborg och regeringen blir
därför att försvara företagarna i stället för att försvåra
för dem. Företagarna måste bli våra nya hjältar, som
Anne Wibble brukar uttrycka saken.
Vi måste ha ett näringsliv som fungerar och växer
- annars får vi ägna all tid här i kammaren åt att dis-
kutera vilken välfärd vi skulle vilja ha om vi hade
pengar till det. Men - och det är ett viktigt "men" - en
förutsättning för att näringslivet skall kunna fungera
och växa är också att vi har ett bra utbildningssystem,
att barn- och äldreomsorgen fungerar och att sjukvår-
den har kvalitet. Min första fråga till Anna Hedborg
får därför bli: Kommer regeringen att lägga fram
några förslag som förbättrar villkoren för företag och
företagare? Det borde vara enkelt att svara ja eller nej
på den frågan.
Ragnhild Pohanka räknade i sitt inledningsanfö-
rande upp en lång rad områden där nedskärningarna
har fått effekt. Det är inte svårt att hålla med henne
om den hotbilden. Men problemet med Miljöpartiet är
att man säger nej till tillväxten, man säger nej till att
kakan skall växa. Då måste en rimlig fråga till Miljö-
partiet bli: Varifrån skall pengarna tas? Om ni är emot
tillväxt - vem är det då som skall avstå för att vi skall
ha råd med allt detta som är så bra?
Till Lars Tobisson vill jag säga: Det låter så oer-
hört fint att säga att skatten måste sänkas så att man
har råd att leva på sin lön, men vad innebär det i
praktiken? Bo Lundgren och andra talar t.ex. om att ta
bort statliga och kommunala bidrag till barnomsor-
gen. Vad innebär det för t.ex. en ensamstående mam-
ma? Om hon skall betala hela barnomsorgskostnaden
själv handlar det om över 10 000 kr i månaden. Det
räcker ju inte ens att ta bort skatten helt för att hon
skall få råd med det - hon borde också få en månatlig
"skatteåterbäring" för att klara av det.
Det går inte att debattera välfärd utan att nämna
socialförsäkringsmodeller. Folkpartiet tycker att det
är bra med allmänna och obligatoriska försäkringar.
Vi har föreslagit en nivå på 80 %. Det som är ett
problem är den grundtrygghetsmodell som finns i
olika varianter från Moderaterna, kds och Centern till
Miljöpartiet. Det är ett förföriskt namn på ett förkast-
ligt system. Om man jämför grundtrygghetsmodellen
med en villaförsäkring, som är mycket enklare, inne-
bär den att om man har en villa och den brinner ned
så får man en friggebod som ersättning. Det är den
moderata varianten, men enligt Moderaternas förslag
får man behålla pengarna själv och köpa en egen
försäkring. De andra modellerna kan ha en motsatt
effekt: Skulle man ha en friggebod och den brinner
ned kan man få en villa i ersättning. Det är klart att
sådana system inte kan fungera.
Min slutsats är att grundtrygghet inte har någon-
ting med trygghet att göra - bara med grund: den
skulle medföra att den sociala välfärden i Sverige gick
på grund.