Fru talman! Jag rekommenderar statsrådet att läsa
igenom Miljöpartiets budget. Miljöpartiet har en ännu
stramare budget än regeringen, men med en annan
fördelningsprofil.
Det fanns, och det finns, pengar i Sverige. Det
fanns uppemot 120 miljarder som bankerna försnilla-
de bort. Dessutom fick de stöd för att återupprätta sin
ekonomi. Det har funnits hundratals miljarder att
betala till människor som inte arbetar. Är vi så fattiga
som Wigforss sade att vi inte har råd att arbeta längre.
50 miljarder har gått till företag som ofta varken
vill ha eller behöver pengar. Skattereformen, den
omvända Robin Hoodreformen, kostar fortfarande
miljarder. I maj 1995 anslogs 55,8 miljarder till inköp
av vapen m.m. En planerad vägutbyggnad skall få
kosta 113 miljarder under en tioårsperiod - och ändå
skärs i detta sammanhang de små bidragen till enskil-
da vägar ned.
Sverige är världens sjätte rikaste land. Förutom
EU-avgiften på ca 20 miljarder kronor satsas årligen i
Sverige flera miljarder på resor till Bryssel, både i
offentlig och privat regi. Världsbanken mätte detta
1995. I Europa var endast Schweiz och Luxemburg
rikare. Länder som Tyskland, Frankrike och USA
hamnade mycket längre ned på listan.
Arbetslösheten är inte ett ekonomiskt utan ett po-
litiskt problem till stor del. Kostnaden att heltidsan-
ställa 500 000 arbetslösa med en medellön på 14 000
kronor per månad är 84 miljarder. Men med en skatt
på 33 % blir kostnaden bara 56 miljarder, dvs. unge-
fär lika mycket som arbetslösheten kostar. Så enkelt
löser man inte problemet. Men det är märkligt att så
gott som ingen förbättring märks i minskad arbetslös-
het.
Miljöpartiet vill satsa på gröna jobb, en ombygg-
nad av energisystem och ett småskaligt uthålligt sam-
hälle. Det ger jobb. Att ge småföretag och kooperativ
bättre förutsättningar ger också jobb. Vill man inte
lösa arbetslösheten?
Vinsten i börsnoterade företag 1995 var 120 mil-
jarder och vinsten per anställd i genomsnitt 150 000.
En Volvoarbetare drar in en vinst på 213 000 och en
skogsanställd 575 000. Staten försöker sanera sina
skulder inte genom att ta pengar där de finns utan
genom att minska bidragen till dem som egentligen
inte har råd att avstå något.
Jag har bara pekat på några ställen där det finns
pengar att hämta genom ett nytt skattesystem och
genom att spara på en del utgifter inom bl.a. trafik och
försvar.
Vi i Miljöpartiet kan tänka oss en sammanslagen
ohälsoförsäkring i en enda stark lokal myndighet. Vi
är övertygade om att det är lönsamt att ha ett helhet-
sperspektiv på människor och ekonomi, precis som vi
miljöpartister har haft i årtionden på miljöområdet.
Dessutom är det en bra grund för ett värdigt bemötan-
de av varje människa.
Det är förkastligt att som i dag i utredningar och
skrivelser misstänkliggöra människor och att anklaga
människor för att fuska och sko sig på systemet. I de
kartläggningar som gjorts har fusket varit marginellt.
Den största enskilda gruppen som utnyttjar systemet
har visat sig vara privatläkare, men det är en liten
grupp. Fuskare är alltså i högre grad mannen i vit rock
än den hjälpsökande patienten framför honom och
höga beslutsfattare i landet.
Att människor hellre vill ha bidrag än arbete är
ännu en myt om bidragsberoende som frodas i varje
lågkonjunktur. Efter en undersökning av Walter Korpi
sommaren 1995 blev det märkligt tyst om den. Ändå
var hans resultat i det närmaste sensationella: Folk vill
arbeta i Sverige.
Människor vill göra rätt för sig, men de kan
knäckas genom samhällets hårda attityder. Samhället
får dem att känna skuld för krisen, och att de inte
behövs längre. I den situationen är det lätt att bli pas-
siv.