Fru talman! Det pågår en smygande strukturom-
vandling i Sverige. Det mest påtagliga är att allt fler
får det sämre och tappar tryggheten i tillvaron. Å
andra sidan avslöjas hur girigheten breder ut sig bland
dem som redan har sitt på det torra. När välfärdss-
samhället brakar ihop försvagas solidariteten och
cynismen tar över. Man börjar sparka på dem som
redan ligger och fjäskar för de ekonomiskt starka. Vi
ser ett nytt klassamhälle börja ta form.
Från Vänsterpartiets sida vill vi se en helt annan
typ av strukturomvandling. Vi vill ha en kraftig ök-
ning av efterfrågan på arbetskraft. Vi vill öka incita-
menten för företagen att börja anställa folk - de sak-
nas i dag. Vi måste börja ställa krav på kommuner,
landsting och näringsliv att deras skyldighet är att ta
ansvar för att människor skall ha rätt till en försörj-
ning.
Ett första hinder som vi vill undanröja är fastlås-
ningen vid åttatimmarsdagen. I dag produceras mer
arbetslöshet än nya jobb. Det massiva övertidsuttaget
ökar utslagningen ur arbetslivet och försvårar för
unga människor att komma in. Marknaden tycks tro
att intensifierad utsugning är detsamma som ökad
produktivitet.
Med kortare arbetsdag får vi en naturlig ökning av
produktiviteten. Fler kan dras in i produktionen, och
bättre arbetsplatser kan skapas. Vi får ett naturligt
omvandlingstryck på näringslivet. Det ställer självfal-
let krav på industri och företagsamhet, men när om-
struktureringen väl är genomförd kan svenskt nä-
ringsliv stå starkare än tidigare. Med fler och bättre
arbetsplatser får vi också ytterligare stimulans av
ekonomin i och med att köpkraft sprids på fler händer
och skatteunderlaget blir bättre. Samtidigt avlastas
staten och kommunerna stora kostnader i och med att
massarbetslösheten elimineras.
Vi vill med andra ord rikta kraven mot dem som
har resurserna eftersom vi tror att det ger bäst resultat.
Det måste vara bättre än att man som i dag försöker
göra de arbetslösa och biståndssökande till synda-
bockar för den ekonomiska krisen och tvinga dem till
förnedrande handlingar, som att söka hundratals jobb
som inte finns bara för att kunna få ut ett litet bidrag
för att överleva.
Vi menar också att det måste bli tillåtet att disku-
tera fördelningspolitik igen. Varje år produceras stora
överskott i den svenska ekonomin, både inom nä-
ringslivet och i den offentliga sektorn. Under 1995
kunde de största företagen t.ex. redovisa vinster på
över 150 miljarder. Samtidigt uppbär de stora bidrag,
transfereringar från staten på över 50 miljarder.
Eftersom överskotten tagits fram ur den svenska
ekonomin måste det också vara tillåtet för det svenska
folket att ha synpunkter på hur dessa enorma över-
skott skall användas.
Vi tror att om överskotten används på ett vettigt
sätt, t.ex. för att skapa bättre arbetsplatser, för fram-
tidsinvesteringar, kortare arbetsdag, miljösatsningar
och liknande, kommer folket att acceptera det och
tycka att det är bra.
Men om överskotten går till fantasilöner, spekula-
tioner, fallskärmar och liknande tror jag att folk revol-
terar och blir förbannade - och det med all rätt, na-
turligtvis. Eftersom överskotten har tagits fram i den
svenska ekonomin med gemensamma ansträngningar
bör också alla kunna ha synpunkter på dem.
Fru talman! Aftonbladet hade i förra veckan en le-
dare där tidningen tyckte att det var en skam att man i
den socialdemokratiska regeringen över huvud taget
höll på att bry sina hjärnor med hur mycket man
skulle tordas försämra i socialbidragsnormen.
Vi delar den inställningen. Vi tycker att det är
mycket sorgligt att man över huvud taget diskuterar
förslag om att folk skall behöva tigga pengar till skor
och kläder till sina barn.
Det är också märkligt att man tycks sakna insikt
om hur hårt nedskärningarna slår mot olika grupper.
Det är självfallet inte bara ensamma mammor som
blivit drabbade. Sedan en tid får vi allt fler rapporter
om hur barnen drabbas. Mest skrämmande är kanske
hur de psykiska sjukdomarna kryper nedåt i åldrarna.
Barnen är mer känsliga och utsatta än föräldrarna när
de sociala problemen börjar dyka upp. Vad händer
med barnen när någon av föräldrarna blir ofrivilligt
arbetslös, när dagisplatsen kanske försvinner, när
pengar till skolaktiviteter saknas och när man inte kan
åka bort på semester? Det är därför som vi har krävt
fördelningspolitiska analyser och en ny låginkomstut-
redning.
Från Vänsterpartiets sida menar vi att man måste
börja ställa upp bestämda mål för välfärden. Väl-
färdspolitiken får inte bli en restpost som blir över när
statsskuldsräntor och fallskärmar är betalda.
Även ensamma mammor skall ha rätt till försörj-
ning och utbildning. Bostad skall vara en social rät-
tighet. Alla barn skall ha lika rätt till dagis, skola och
högre utbildning, utan att hindras av föräldrarnas
ekonomiska och sociala status.
Läget är nu så allvarligt att vi bör formulera ett
kampprogram mot fattigdomen. Ett bra motto kan
vara att endast det bästa är gott nog för folket, som
gamle socialminister Gustav Möller brukade uttrycka
sig.