Herr talman! Det här betänkandet är av den karak-
tären att vi alla, tror jag, är överens om målet, nämli-
gen att vi skall bekämpa ekonomisk brottslighet. Det
är helt uppenbart att vi är rätt oense om medlen för
hur det skall gå till, för hur vi skall uppnå målet. Vi är
tydligen också rätt oense om var gränserna går för vad
samhället kan tillåtas göra, vad den offentliga verk-
samheten kan tillåtas ha för maktmedel för att bekäm-
pa den här brottsligheten. Det intressantaste att disku-
tera är väl därför vilka skillnaderna är i synsätt.
Vi har tillsammans med moderater och kristdemo-
krater till det här betänkandet fogat en reservation
som går ut på att vi ställer oss tveksamma till att man
skall bekämpa ekonomisk brottslighet på det här sät-
tet. Skälet är helt enkelt att vi inte tror på den här
formen av sammanblandning av myndighetsfunktio-
ner.
Skattemyndigheten är en fiskal verksamhet där
man har till uppgift att se till att människor och före-
tag betalar den skatt som de är skyldiga att göra och
att de deklarerar den på rätt sätt. Att man också skall
ha polisiära befogenheter och att man skall syssla med
det som vi traditionellt sett har varit noga med att
endast polisen och andra rättsvårdande myndigheter
skall syssla med tror vi är en dålig väg. Det leder bl.a.
till en ökad splittring av skattemyndighetens verk-
samhet.
Som framgick av den tidigare debatten och betän-
kandet om resurserna till skattemyndigheterna är vi
alla besjälade av idén att vi måste bedriva skatteverk-
samhet effektivt. Då ter det sig litet märkligt att man i
nästa andetag säger: Nu skall vi ge skattemyndigheten
ytterligare uppgifter och splittra verksamheten ytterli-
gare.
Mot bakgrund av att vi har fattat beslut om att vi
skall inrätta en ekobrottsmyndighet tycker jag även att
det är litet märkligt att man väljer att också på skatte-
myndigheterna inrätta den här typen av ekobrottsbe-
kämpningsenheter. Det vore mer naturligt, som vi i
Miljöpartiet ser det, att man samlar alla de resurser
man behöver för en effektiv bekämpning av skatte-
brott under den nya ekobrottsmyndigheten. Det är vårt
förslag och den linje som vi har drivit tidigare både
här och i justitieutskottet när frågan har debatterats.
Vi vill också att man anstränger sig ytterligare för
att ge tydligare och enklare regler. Det är ju inte helt
obekant för kammarens ledamöter att skattesystemet
och regelverket är ganska komplicerat. Det är ofta det
som leder till att vi får bekymmer med tillämpning av
skattelagarna. De felaktigheter som uppstår beror inte
alltid på brottsligt uppsåt eller på att man har
brottsavsikter. Men att skilja ut detta är inte så helt
enkelt. Därför är det viktigt att ekobrottsmyndigheten
får tillräckliga resurser för att kunna göra en kraft-
samling och verkligen skilja ut det som är brottslig
verksamhet och bekämpa det på ett effektivt sätt.
Rättssäkerheten har diskuterats i det här samman-
hanget. För oss är det en mycket viktig punkt. Det är
ett av huvudskälen till att vi avvisar förslaget om
inrättande av skattebrottsenheter. Vi tror nämligen att
det i praktiken blir svårt att hålla isär verksamheterna
som ändå skall finnas under samma organisatoriska
hatt. Det är ändå så att det finns olika kulturer när det
gäller de här myndigheterna. Polisen och åklagar-
myndigheterna har en typ av kultur, skattemyndighe-
terna har en annan. Det är naturligt, och så skall det
vara. Man har ju olika uppgifter och olika roller.
I praktiken torde det här alltså bli ganska svårt.
Man hänvisar ibland till att tullen gör detta, att man
har tullkriminal. Jag tycker inte att den jämförelsen är
riktigt relevant. Tullen bedriver en annan typ av verk-
samhet där det kanske är relevant på ett annat sätt att
bedriva spaning för att förhindra smuggling och inför-
sel av varor. Av det skälet tror jag att det kan vara
litet bekymmersamt.
Jag noterade att någon nämnde den personliga in-
tegriteten. Den är för oss i Miljöpartiet väldigt viktig i
det här sammanhanget. Det är viktigt att man är noga
med att den inte kränks. Att den skulle vara en ursäkt
för att säga nej till det här förslaget tycker jag är ett
litet märkligt synsätt. Värnandet av den personliga
integriteten kan aldrig, åtminstone inte för mig och
Miljöpartiet, vara en ursäkt för att avstå från någon-
ting som vi anser kan göra just det, nämligen kränka
integriteten.
Det är alltså oerhört viktigt att vi diskuterar var
gränsen går för vad vi tillåter oss att tillsammans göra
gentemot den enskilde individen. Vi har uppenbarli-
gen olika åsikter om var den gränsen går. Jag tror att
Carl Erik Hedlund var inne på att det kanske är så i en
rättsstat att vi får acceptera att vi inte kommer åt var-
enda brottsling. Vi vet att så är det också i dag. Det
finns många exempel på det, där vi i och för sig också
ibland ändrar lagstiftningen. Men det är faktiskt ett
pris man får betala i en rättsstat att vissa brottslingar
kommer undan därför att vi inte vill att oskyldiga
skall drabbas.
Jag tycker att det kanske är viktigare att man
skyddar den enskilde individen än att man till varje
pris skall jaga människor på ett sätt som kan leda till
att man kanske helt omkullkastar deras framtid och
ödelägger det arbete som de har lagt ned.
Jag tycker inte att det är acceptabelt att man sätter
gränsen där. Det är ett av skälen till att vi har diskute-
rat detta mycket ingående och kommit fram till att det
är en vettigare modell att skärpa lagstiftningen, hålla
isär myndighetsutövningarna och förvaltningsverk-
samheterna och dessutom förstärka och kraftsamla på
den ekobrottsmyndighet som vi nu har bestämt oss för
att inrätta. Vi tror att det är en modell som både på ett
bättre sätt tillgodoser de intressena och på ett bättre
och effektivare sätt tar oss till det mål som jag inled-
ningsvis sade att vi är överens om, utan att för den
skull ifrågasätta eller åsidosätta rättssäkerheten och
kränka den personliga integriteten.
Avslutningsvis vill jag nämna den reservation om
periodiseringsfel som jag har tillsammans med Per
Rosengren, Vänsterpartiet. Jag skall inte upprepa allt
klokt som sades av Isa Halvarsson när det gäller ef-
fekterna av detta. Det framstår som tämligen klart att
det här får orimliga effekter.
Det här är ju inga skattebrott, inget undandragande
av skatter, utan det handlar om periodiseringsfel. Det
är mycket lätt - det kan jag försäkra med rätt många
års erfarenhet av företagsamhet - att hamna i den
situationen att fakturan kommer på den ena eller and-
ra redovisningsperioden. Att då råka ut för den typ av
straffbeskattning eller straffavgift som det faktiskt är
fråga om är inte rimligt. Även med den sänkning som
regeringen nu föreslår tycker vi att det inte är tillräck-
ligt. Det kan bli oacceptabla effekter ändå.
Vi föreslår därför att man skall gå på den modell
som innebär att man gör detta ränteanknutet. Det
handlar ju ändå om att man vill upprätthålla någon
form av konkurrensneutralitet med de företag som har
gjort en i skattemyndighetens ögon korrekt redovis-
ning när det gäller perioden. Vi har landat på en pro-
centsats om 2 % per månad upp till ett tak på 5 %.
Om det skall vara 1 % eller 2 % är kanske inte det
viktigaste eftersom man har en takregel. Det viktiga är
att man anknyter till en ränta och ser till att man upp-
rätthåller konkurrensneutralitet.
Vi vill heller inte gå så långt att man avskaffar
detta. Det vore inte rättvist mot dem som kanske har
en bättring ordning och redovisar på ett mer korrekt
sätt. Därför har vi stannat för den modellen.
Med det, herr talman, vill jag yrka bifall till reser-
vationerna 1 och 6.