Herr talman! Skatteutskottets betänkande nr 10 är
ett rätt så intressant dokument, inte minst mot bak-
grund av den numera allmänna politiska retoriken om
att ett gynnsamt företagsklimat skall skapas. I detta
betänkande föreslås dels att särskilda skattebrottsen-
heter inrättas hos skattemyndigheterna, dels att skat-
tetilläggen vid periodiseringsfel skall halveras från
10 % till 5 %.
I fråga om det första förslaget, att inrätta en form
av skattekriminal har tunga remissinstanser varit
minst sagt kritiska och direkt avvisande. Målet sägs
vara att få en effektivare bekämpning av den ekono-
miska brottsligheten. Detta mål ställer jag mig gärna
bakom. Däremot har utskottsmajoriteten och vi mode-
rater mycket olika uppfattningar om vilka medel som
är effektivast och som dessutom ger rättstrygghet åt
medborgarna.
Skattebrottsbekämpningen skall enligt förslaget
förbättras. Det naturliga vore då att se till att de som i
dag sysslar med denna verksamhet verkligen får bättre
resurser att bygga upp sin kompetens för att klara den
uppgiften. Men så vill regeringen inte ha det. I stället
för att förstärka kompetens och resurser hos polis och
åklagare skall skattemyndigheterna få utökade resur-
ser för att kunna biträda åklagarmyndighet vid förun-
dersökning av utredning av skattebrott.
I ett nästa steg, när man har byggt upp erforderliga
resurser, skall skattemyndigheterna få rätt att själva
besluta om och leda förundersökningar samt utfärda
strafföreläggande. I dag omfattar förslaget dock bara
det första steget, men det är enligt vår uppfattning fel
att även ta det steget. Att förändra i små, till synes
ofarliga, steg är en taktik som vi inte ställer upp på.
Vårt rättsväsende bygger på principen att det är
åklagaren som beslutar om brottsutredningar och
polisen som verkställer dem. För medborgarna är det
tydligt och enkelt. Skattemyndigheten, däremot, har ju
till uppgift att verkställa olika taxeringar av såväl
fysiska som juridiska personer och vill gärna framhål-
la sin objektivitet och servicefunktion gentemot all-
mänheten. Eftersom skattemyndigheten får tillgång till
mycket personliga och konfidentiella uppgifter är det
nödvändigt att man skapar ett starkt förtroende hos
allmänheten för förvaltningens integritet och oväld.
Om medborgarna skulle börja tvivla på skatte-
myndigheternas objektivitet vore det mycket allvar-
ligt. Det är stor skillnad mellan att lämna uppgifter till
en myndighet och till en brottsutredande enhet.
Herr talman! Förslaget om särskilda skatte-
brottsenheter strider därmed inte bara mot skatte-
myndigheternas egenintresse, även om Rikskattever-
ket inte tycks ha insett detta, utan även mot grundläg-
gande principer för rättssäkerheten. Den brottsutre-
dande och brottsbeivrande verksamheten skall hållas
åtskild från den statliga verksamheten i övrigt. Jag
delar Justitieombudsmannens uppfattning att det är av
grundläggande betydelse för allmänhetens förtroende
för rättsväsendet att det klart framgår att de brottsut-
redande organen inte går den ena eller den andra
förvaltningsgrenens ärenden. Detta talar mot att skat-
temyndigheten skall få även en brottsutredande funk-
tion.
I propositionen skriver man också mycket riktigt
att det är viktigt att skattemyndigheten organiseras på
ett sådant sätt att rättssäkerheten säkerställs. Det låter
sig ju sägas, men i propositionen anförs det samtidigt
att orsaken till att man vill placera skattebrottsenheten
hos skattemyndigheten, i stället för att ge åklagare och
polis utökade resurser, är att det är svårt för polisen
att upprätthålla en tillräckligt god kompetens på skat-
teområdet. Det sker ju hela tiden förändringar i skatte-
lagstiftningen, vilket inte minst vi som sysslar med
skatter i riksdagen är medvetna om. Ännu svårare är
det då för medborgarna att hänga med i svängen. Det
kan då tyckas vara ett begripligt skäl. Men, säger
regeringen med anledning av att polisen får svårt att
upprätthålla den här kompetensen, om vi inrättar
skattebrottsenheter inom skattemyndigheterna ökar
den skatterättsliga kompetensen, vilket skulle vara en
effektivitetsvinst. Låt oss syna det påståendet.
På vilket sätt är det lättare att hålla sig à jour med
utvecklingen inom skattebrottsenheten, frågar man
sig. Om det nu är så att skattebrottsenheten skall be-
drivas helt separat från den övriga skatteförvaltning-
ens verksamhet, blir det väl rimligtvis lika problema-
tiskt för skattebrottsenheten att upprätthålla kompe-
tensen som det skulle ha varit för polisen. Eller är det
meningen att man skall ha någon form av arbetsbyten
inom skattemyndigheten, så att tjänstemännen arbetar
på alla enheter och därigenom kan hålla sig à jour
med den aktuella skattelagstiftningen? Hur har ut-
skottsmajoriteten tänkt sig detta, Björn Ericson?
Jag kan inte förstå varför det skulle vara svårare
att utbilda och vidmakthålla kompetens på skatteom-
rådet för poliser än det skulle vara att upprätthålla
kompetens hos de som skall arbeta inom skatte-
brottsenheten. Dessutom skall ju skattetjänstemännen
utbildas i processrätt och polisiära metoder. Att utreda
brott är nämligen ett kvalificerat yrke, som ställer
stora krav på kunskaper i juridik, bevisvärdering och
annat. Det lär man sig inte i brådrasket. Så effektivite-
ten blir kanske inte så hög till sist i alla fall.
Herr talman! Vi moderater har både i regerings-
ställning och i opposition tagit flera viktiga initiativ
för en större samverkan mellan olika myndigheter i
syfte att bekämpa den ekonomiska brottsligheten.
Förslaget att inrätta ytterligare en enhet innebär ju en
ännu större splittring och mindre fokus på bekämp-
ningen av ekonomiska brott. Det är också i högsta
grad tveksamt om spaning kan utföras lika effektivt av
tjänstemän inom en skattemyndighet som av polisen.
Även om det så skulle vara, vilket jag starkt ifrågasät-
ter, sker det på bekostnad av rättssäkerheten. En så-
dan prioritering kan vi aldrig acceptera. En rättsstat
karakteriseras av att det sker en avvägning mellan
statens effektivitetskrav och den enskilde medborga-
rens grundläggande rättsäkerhetskrav, och den av-
vägningen utfaller alltid till förmån för den enskilde
medborgarens rättssäkerhet.
Inom skattemyndigheterna arbetar man ju med en
omvänd bevisbörda. Det vet vi alla som någon har
varit i närheten av ett skattemål. Hur skall då den
enskilde medborgaren kunna veta när han är skyldig
att förklara sig, dvs. i skatteutredningen, och när han
har en ovillkorlig rätt att tiga, dvs. i brottsutredningen,
inför en och samma myndighet? Hur skall man göra
detta klart? Inom straffrätten är ju en person oskyldig
till dess att han är dömd, och bevisbördan ligger helt
och hållet på åklagaren. I strävan efter en bättre be-
kämpning av ekobrottsligheten får vi inte lura in oss i
ett resonemang som åsidosätter de grundläggande
principerna för en rättsstat. Vi moderater kan omöjli-
gen stödja ett från många synpunkter så farligt förslag
som det nu framlagda.
Herr talman! I detta betänkande finns också, som
jag inledningsvis berörde, ett förslag om att halvera
skattetilläggen vid periodiseringsfel. Det kan ju tyckas
vara ett bra förslag, för vi kan ju alla läsa i tidningar-
na om de mest groteska konsekvenser som det innebär
om man missar en dag i uppbörden för mervärdesskat-
ten t.ex. Det är givetvis bra att skattetilläggen halve-
ras, men det räcker ju inte på långa vägar.
Om ett företag av misstag gör ett momsavdrag för
tidigt eller periodiserar en momsintäkt för sent, blir
det en månads försening med inbetalningarna. Då
skattetillägget i dag är 10 % motsvarar det en årsränta
på 120 %, men eftersom skattetillägget inte är av-
dragsgillt motsvarar det lågt räknat 160 % i årsränta.
Om vi nu i enlighet med förslaget halverar årsräntan
till 80 % framstår den fortfarande som orimligt hög i
förhållande till den gängse räntenivån.
I brottsbalkens 9 kap. 5 § stadgas att "den som vid
avtal eller någon annan rättshandling begagnar sig av
annans trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende
ställning till att bereda sig förmån, som står i uppen-
bart missförhållande till vederlaget eller för vilken
vederlag ej skall utgå, döms för ocker till böter eller
fängelse i högst två år - - -"
Om någon skulle betinga sig en ränta på 160 %,
när inlåningsräntan i bank uppgår till några få pro-
cent, och som dessutom skulle använda sig av sin
överordnade ställning, skulle vederbörande utan tvi-
vel bli dömd till det högsta straffet. Om räntan skulle
sjunka till 80 % tror jag att bedömningen skulle vara
densamma. Om man sedan tittar på hur hög dröjs-
målsränta som lagen medger, dvs. Riksbankens dis-
konto plus 8 % - alltså någon procentenhet per månad
- framstår skattetilläggen även efter en halvering som
helt orimliga. Vi moderater vill därför att skattetilläg-
gen vid periodiseringsfel och även tulltilläggen av-
skaffas redan per den 1 januari 1998. Vi vill även
föranstalta om en utredning av hur skatte- och tull-
tillägg skall tillämpas i allmänhet.
Därför, herr talman, står jag naturligtvis bakom
samtliga de reservationer som vi moderater i skatteut-
skottet har avgett, men jag nöjer mig med att yrka på
bifall till reservation nr 1.