Herr talman! Det är spännande varje gång man hör Vänsterpartiet från talarstolen argumentera för en god sjukvård. Det är mycket i det Elina Linna säger som jag håller med om utifrån ett patient- och trygghetsperspektiv. Men sedan finns det frågor jag inte förstår. Min första kommentar är, nu när Vänsterpartiet har ett tiotal reservationer i betänkandet: Hur känns det när man har samarbetat med regeringen kraftfullt under tolv år att ändå känna att man behöver lägga så många reservationer till ett betänkande som majoriteten skriver under?
Lobotomifrågan är en fråga som har varit en följetong. Elina Linna vet väl att en av mina kolleger som nu inte är i riksdagen, Dan Ericsson, och jag också, har haft uppe den frågan många gånger. Hur är det då när man inte förmår regeringen att satsa på detta när man har satsat på andra liknande patientgrupper och gett dem pengar? Är det så att Vänstern inte har prioriterat den här frågan? Är man kallsinnig från regeringen? Varför är det inte redan genomfört?
Sedan handlar det om den ideliga diskussionen om privat, som Elina Linna gärna säger. Jag säger alternativ, entreprenörer, mångfald. Alla personalorganisationer som jobbar i vården har ju uttalat sig för en ökad mångfald. Varför håller alltid Vänsterpartiet emot och värnar organisationen mer än patienterna och personalen? Varför i hela världen? Hur kan man hålla på med det här 2006?
Folktandvården är väl ett bra exempel, där ett ordentligt alternativ finns, där det finns en mångfald. Vad jag vet har det inte skadat våra tänder att det har varit en mångfald. Det är snarare regeringens flathet när det gäller högkostnadsskydd.