Herr talman! Hälso- och sjukvården är ett politikområde som bjuder på väldigt många olika bilder. Nästan dagligen kan man i medierna ta del av beskrivningar av hur någon patient har fått en undermålig behandling eller ibland ingen behandling alls, trots ett allvarligt tillstånd.
Lika ofta kan man läsa insändare från människor som vittnar om hur oerhört tacksamma de är för det nya liv de har fått på grund av vårdens fantastiska förmåga att trolla även med till synes hopplösa sjukdomstillstånd.
Vårdkontakt kan vara väldigt olika.
Ibland händer det att jag läser en artikel om en medicin som är ganska vanligt förekommande i vårt land, fast den är indragen i exempelvis USA eller England. Det kan handla om olika antidepressiva läkemedel där man enligt vissa källor påstår att biverkningar i stil med självdestruktiva beteenden och till och med självmord förekommer. Även det är en del av vårdsektorn. Läkemedelsindustrin tycks resonera så, att vissa offer får man ta för att andra ska få bot. Är det rimligt?
Köer till vård är också något som man ofta talar om. Hur länge är det rimligt att man ska få vänta på den första läkarkontakten? Hur länge är det sedan rimligt att man ska vänta till dess att en behandling sätts in eller någon annan åtgärd vidtas? Och vad kostar köerna? Ja, det är också en vårdfråga.
När man pratar om kostnaden för köerna brukar man också räkna med den förlorade arbetstid som blir resultatet av att patienten får leva med en form av funktionsnedsättning under den tid patienten väntar på att problemet åtgärdas. Den kostnaden borde egentligen bokföras på vårdkontot.
Vårdkontakt kan vara så olika men ack så viktig för den som möter vården, den som söker vården.
Att vårdbehoven inte kommer rullande in i en jämn ström, som på en fabrik med ett löpande band, är också en del av vården. Det ställer oerhörda krav på anpassning och flexibilitet, som jag faktiskt tror att många glömmer bort. Hur stor överkapacitet ska man ha inom vården för att vid varje enskilt tillfälle kunna lösa den minst vanliga situationen? Och hur många tiotals miljarder kostar den valfrihet som det så ofta pratas om. Om den ska vara värd något krävs det ju faktiskt att de olika alternativen att välja mellan står till buds just nu, i varje ögonblick.
Det är sådana här frågor som man måste ställa sig när man exempelvis dimensionerar en röntgenavdelning för att kunna klara ett visst antal patientbesök per dag. Riktigt knepigt blir det sedan när patienterna inte behagar komma varje dag utan exempelvis bara på fredagar och lördagar eller som på Mora lasarett, dit de flesta kommer under jullovet och sportlovet med brutna armar och ben.
Detta att utnyttja tilldelade resurser på ett rationellt sätt och samtidigt kunna klara av det minst vanliga problemet omedelbart och alltid är utan tvekan en utmaning.
Man kan ju betrakta vården ur ett systemperspektiv och fascineras av hur samverkan mellan olika enheter och nuförtiden även mellan landsting i hela landet ofta löser till synes omöjliga problem. Men från individens perspektiv, alltså den individ som söker vården, är det ju en helt annan sak. För individen är jag det som gäller just då, och självklart är individens tålamod mindre ju allvarligare han eller hon upplever sin situation.
Vårdkontakt kan vara så olika.
Det kan gälla att förebygga att sjukdom uppstår, att förebygga att olyckan som ger ohälsa inte inträffar, att förebygga så att kroppen klarar påfrestningarna vid extrema belastningar bättre - ja, det finns mycket man kan göra för att stärka hälsans krafter och motverka att sjukdomen tar överhanden när den på olika sätt tränger sig på. En frisk, stark och sund kropp och själ är därför även det något för vården att värna om.
Förebyggande arbete är nästan alltid lönsamt. Det är ingen som vill drabbas av en trafikolycka eller av en jobbig influensaepidemi.
Jag tror faktiskt att alla hoppas slippa drabbas av en smittsam sjukdom under semestern oavsett vilken sjukdom det gäller eller vart man reser. Ingen vill bli ett sjukvårdsfall. Därför är naturligtvis den vård som inte behöver utföras den allra bästa vården. Tyvärr kan det vara väldigt svårt att se resultatet av ett framgångsrikt förebyggande arbete eftersom vi hela tiden får nya vårdbehov. Och så lär vi oss att behandla sådant som tidigare inte kunde behandlas tack vare nya metoder och ny teknik.
Det går i alla fall inte att avläsa något resultat av det förebyggande arbetet om man tittar på vårdens ekonomi. 1994 kostade vårdsektorn totalt ungefär 125 miljarder kronor. Tio år senare, 2004, hade det beloppet vuxit till över 215 miljarder. Omräknat per individ i vårt land ökade den årliga genomsnittliga kostnaden för vård från över 14 000 kr till 24 000 kr per person. Det var alltså under de här tio åren.
Samtidigt har vårdkostnaderna även ökat som andel av bnp, från 7,5 % till 9 %. Då ska vi komma ihåg att det är väldigt stora indirekta kostnader som inte alls finns med i de siffrorna. Visst vore det fantastiskt om vi kunde vara så framgångsrika med det förebyggande arbetet att vi kunde bryta den här trenden av ständigt växande vårdkostnader? Jag tror att en stor satsning på utbildning i egenvård skulle kunna minska antalet onödiga vårdinsatser. I Miljöpartiet är vi nämligen övertygade om att man genom att tänka efter före kan minska ohälsan.
I dag, herr talman, lägger socialutskottet fram ännu ett betänkande på kammarens bord. I det betänkandet behandlar vi, som vi har hört, långt över 300 motionsyrkanden på sjukvårdens område. Det har resulterat i 50 reservationer och 12 särskilda yttranden som komplement till de ställningstaganden som majoriteten i utskottet gör. För att jag inte ska glömma bort det vill jag nu yrka bifall till två reservationer. Det är reservationerna 6 och 41, som jag tycker är viktigast, men självklart står vi bakom alla reservationer där Miljöpartiet är med.
Ohälsan har faktiskt ändrat karaktär genom åren, och vi tycker inte riktigt att vården har anpassat sig till de nya behoven. Ett mycket speciellt fall är frågan om människor som i vårt moderna samhälle har problem att vistas i miljöer med digitala elektriska signaler. Det kan röra sig om datorer, cd-spelare, trådlösa telefoner och en massa annan modern teknik. Att elektriciteten påverkar oss människor är i dag helt accepterat. De som till exempel arbetar i miljöer med väldigt kraftiga fält har särskilda skyddskläder med metalltrådar i, som avleder de här fälten, för att klara sig från att skadas. Vi har ju faktiskt utvecklat krav både på bildskärmar och lysrör efter att väldigt många människor har tagit skada. I dag kan man på Statens strålskyddsinstituts hemsida läsa utförliga råd för användare av mobiltelefoner så att man ska minska risken för skador. Det är faktiskt ett resultat av Miljöpartiets påtryckningar.
Vårdinrättningar är ofta ganska eltunga byggnader. Många med elproblem vågar därför inte uppsöka vård trots att de har stora problem och en svår sjukdomsbild. När de sedan tas in akut på grund av en skada kan den skadan mycket väl förvärras eftersom patienten påverkas kraftigt av den elektriska miljön på vårdinrättningen. Det kan vara nästan omöjligt att göra meningsfulla observationer eller tester på sådana patienter när de vistas i en lokal som är full av elektriska fält och signaler. Av den anledningen tycker vi att det vore rimligt att riksdagen uttalade att det ska finnas tillgång till elektromagnetiskt sanerade vårdlokaler i alla landsting. Därför tycker jag att ni ska stödja reservation 6.
Vi har också konstaterat att behovet av kompetens för att möta människor med psykiska symtom ute i primärvården har ökat. Vi kan se att landstingen jobbar hårt för att möta det här växande behovet. Vi tycker därför att det är dags att ta fram en nationell handlingsplan för hur den psykiska hälsovården ska utvecklas inom primärvården. Även det finns i reservation 6.
Reservation 41 handlar om patienträttighetslagstiftningen ur ett genusperspektiv. Det finns fortfarande många områden inom vården där villkoren för män och kvinnor är alldeles olika. Kvinnor är fortfarande underrepresenterade inom forskningen, och för många läkemedel saknas - tro det eller inte - helt könsspecifik kunskap. Det här är bara två exempel, och vi anser att Socialstyrelsen borde få ett särskilt uppdrag att analysera ojämlikheterna så att de sedan på ett mer målmedvetet sätt kan brytas.
Det finns mycket mer att säga om det här betänkandet. Miljöpartiet har exempelvis tre särskilda yttranden. Jag vill bara peka på nr 8, som lyfter fram det växande problemet med brister på rehabiliteringsresurser. Främst gäller det naturligtvis återigen för kvinnor, och då med kroniska sjukdomar. Där är det väldigt tydligt.
Herr talman! Jag kan också fortfarande konstatera att Banverket ännu inte har börjat bygga på dubbelspåret mellan Falun och Borlänge. Jag fortsätter att oroa mig för hur vi i framtiden ska klara välfärden om vi inte ser till att näringslivet i landets norra halva, som ju faktiskt står för en väsentlig del av landets exportinkomster, får en fungerande järnvägsförbindelse till exporthamnen i Göteborg. Jag är nämligen övertygad om att vi kan göra mycket för att hålla tillbaka de växande vårdkostnaderna med ett väl genomfört förebyggande arbete, med en mindre förorenad miljö och faktiskt också med en hållbar livsstil. Det är de komponenterna som är viktiga. Trots det kommer vårdnotan ändå alltid att vara en stor andel av vårt gemensamma kollektiva ansvarstagande. Det klarar vi inte mot alla de angrepp som finns om vi inte både har ett solidariskt tänkande och ser till att vi klarar att tillföra resurser.