Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på de reservationer som det har yrkats bifall till.
Det är alltså dags för det årliga motionsbetänkandet på hälso- och sjukvårdsområdet. Detta betänkande spänner från principiellt mycket viktiga frågor till detaljfrågor när det gäller hälso- och sjukvården.
På en punkt vill utskottet gå fram till regeringen och bestämt säga: Ta fram ett lagförslag som samlar de skrivningar som i dag finns i regelverket kring patientens ställning och rättigheter. Vi förutsätter att regeringen återkommer snabbt med detta. Att redigera textmassan på det sättet är något som skulle underlätta för både personal och patienter.
Jag har i många år varit med och diskuterat detta årliga betänkande i kammaren.
I en fråga har det skett en väsentlig positionsförändring hos ett parti. Det gäller Moderaterna. När Moderaterna företräddes av Leif Carlson och Chris Heister var det alltid försäkringslösning som var lösningen på sjukvårdens problematik. Nu har Moderaterna frångått det. Det tycker jag är utomordentligt välkommet.
Vi är nu vana vid att Moderaterna byter åsikt i snart sagt varje fråga. I en del fall är det kanske positivt. I den här frågan tycker jag att det är utomordentligt positivt.
Vad gör Moderaterna i stället? Jo, man har en skrivning om att man vill ha en statlig skatt när det gäller hälso- och sjukvården.
I den moderata reservationen är det alldeles uppenbart att man vill frångå den syn på finansiering som vi har i dag, även om man har frångått försäkringslösningen. Jag läser ur Moderaternas reservation:
"För att lägga grund för en bättre sjukvård ter sig en övergång till en renodlad statlig finansiering som nödvändig, och vi föreslår att en statlig sjukvårdsskatt ersätter dagens landstingsskatt. Statlig finansiering är en grundförutsättning för att garantera jämlik vård i hela landet."
Detta innebär, skriver man vidare, att de regionala organisationerna, landstingen, ska läggas ned.
För någon halvtimme sedan stod Kenneth Johansson här i talarstolen och viftade med något som kallades ett alliansdokument för hälso- och sjukvården. Kenneth Johansson sade: Vi vill definitivt inte ha någon statlig finansiering. Vi vill definitivt inte lägga ned landsting. Vi vill tvärtom decentralisera ytterligare.
Ursäkta, mina allianskolleger! Vad ska man tro om det papper som Kenneth Johansson viftade med när man i den moderata reservationen har en uppfattning som går tvärsemot den som Kenneth Johansson säger att man är överens om?
Detta är en mycket grundläggande fråga som vi måste ha svar på i dag.
Vad säger Folkpartiet, vad säger Kristdemokraterna, vad säger Kenneth Johansson och Centern om Moderaternas skrivningar på den här punkten? Det är något som jag tror att vi skulle ha glädje av att klara ut i debatten i dag.
Vi är överens om att sjukvården är oerhört viktig. Men grunden för att sjukvården ska kunna utvecklas är självfallet att sjukvårdens ekonomi är i balans.
Vi minns hur det var för bara några få år sedan då flera borgerligt styrda landsting hade gigantiska underskott. Här i det borgerligt styrda Stockholms läns landsting var det mångmiljardunderskott.
För några månader sedan när boksluten för 2005 redovisades fick vi reda på hur det ser ut i dag med sjukvårdsekonomin i Sverige. I dag är det hyggliga överskott i sjukvårdsekonomin i Sverige. Det är några miljarder i överskott. Detta är ett resultat av socialdemokratisk politik, av effektiviseringar i vården, av strukturarbete, av riksdagsbeslut på läkemedelsområdet, som gjort att vi har fått kontroll över kostnadsökningarna inom läkemedelsområdet, och det är ett resultat av skatteunderlagstillväxt för landstingen baserat på att den ekonomiska politiken ger skatteunderlag i dag, baserat på ökade statsbidrag till sjukvårdshuvudmännen och baserat på sjukvårdspolitiker ute i landet som inser att kostnadskontroll är något väsentligt för att kunna utveckla svensk sjukvård.
Förutsättningarna för att utveckla vården är alltså utomordentligt bra i dag när vi har en ekonomi som är stabil i sjukvården. Sjukvårdens andel av bruttonationalprodukten har ökat, och bruttonationalprodukten i Sverige ökar snabbare än i övriga Europa. Detta är en fundamental skillnad för svensk sjukvård jämfört med hur läget var för några år sedan.
Jag skulle vilja ställa en fråga till de borgerliga företrädarna här i debatten. Anser ni att förutsättningarna för kvalitetsarbete i dag är bättre än vad de var för några år sedan när ni lämnade ifrån er ansvaret i Stockholms läns landsting, landstinget i Skåne med flera landsting med stora budgetunderskott?
Nu går vi in i en tid då det finns ekonomiska förutsättningar för att på djupet diskutera kvalitetsutveckling i vården. Psykiatrin har nämnts av flera talare tidigare. Där finns det alldeles uppenbart problem. Regeringen har tillsatt en psykiatrisamordnare som nu jobbar med att ta fram de goda exemplen inom psykiatrin. Jag talade med honom så sent som för några dagar sedan. Han reser i dag land och rike runt och sprider dessa goda exempel och säger att han hittar fler goda exempel än vad han trodde att han skulle hitta när han började sitt arbete. Men det är helt klart att mycket återstår att göra inom psykiatrin.
Väntetiderna är på väg ned i svensk sjukvård. Vårdgarantin infördes förra året. Och redan i dag kan vi se markant kortare vårdtider inom många landsting och inom många vårdområden, och ett intensivt arbete pågår för att ytterligare minska väntetiderna.
I går redovisade Socialstyrelsen nationella riktlinjer inom delar av cancervården. Och nu förväntar jag mig att de som sysslar med denna vård självfallet tar till sig dessa riktlinjer.
När det gäller närsjukvården har regeringen presenterat en plan för utveckling av äldreomsorgen inklusive äldresjukvården, som vi ska behandla om några veckor här i kammaren, där regeringen och socialdemokratin säger att man är beredd att tillföra 10 ytterligare miljarder för att förbättra kvaliteten inom detta område. Det handlar om läkemedelsgenomgångar, ökad läkartäthet och större samordnade insatser för de multisjuka äldre. Det är ett klart förbättringsområde, där vi dessutom anvisar pengar till finansieringen.
Utskottskollegerna vet att det på utskottets bord finns en proposition om IT-användningen i vården. Detta kommer som ett eget ärende här i kammaren om några veckor. Och där pågår det nu ett intensivt kvalitetshöjande arbete när det gäller att använda modern informationsteknik i vården.
Det kommer också en resultatskrivelse till riksdagen om folkhälsoarbetet om någon månad eller så, där vi faktiskt kan se att det arbete som har följt efter det att vi antog de folkhälsopolitiska målen resulterar i många aktiviteter ute i landet.
När det gäller den riktigt högspecialiserade vården, rikssjukvården, kommer det att bli debatt och beslut i kammaren om några veckor. Då kommer det att framgå hur vi från socialdemokratisk sida vill organisera detta.
Kommande förbättringar handlar om att patienterna ska ha tillgång till klar och tydlig information om väntetiderna till olika vårdgivare och att de ska ha tillgång till en klar och öppen redovisning om kvaliteten hos olika vårdgivare.
Detta är en tydlig socialdemokratisk politik. Det handlar om förbättringsåtgärder på ett antal områden med finansiering baserad på en sjukvårdsekonomi som i dag är i balans och har ett visst överskott.
Mot detta står då den borgerliga alliansen som när det gäller den grundläggande frågan om hur finansieringen ska se ut fortfarande är oense såvitt jag kan förstå, trots att Moderaterna har lämnat försäkringslösningarna. Folkpartiet drömmer fortfarande om sina husläkare. Såvitt jag förstår är man i dag ensam om detta. Moderaterna vill ha en helt annan statlig myndighetsstruktur på sjukvårdsområdet med ett nationellt institut för medicin, som man kallar det. Kristdemokraterna har en egen syn på högkostnadsskyddet. Man har delvis olika syn på den fria etableringsrätten. Och synen på alternativ och komplementär medicin är annorlunda. Detta framgår tydligt i reservationerna.
På många mycket viktiga vårdpolitiska områden redovisar alltså de borgerliga partierna klara skillnader i sina uppfattningar.
Jag tror att det var Jan Lindholm eller Elina Linna som tidigare var inne på att man i den borgerliga alliansen i grunden samtidigt har drömmar på det ekonomiska området om att skattesatsen i Sverige ska ned till det europeiska snittet, vilket skulle innebära 250 miljarder kronor mindre i skatteuttag i Sverige.
Om man har den ekonomiska politiken i botten är det helt omöjligt att realisera ett enda av de förslag som ni har från borgerligt håll. Om man inte har en tillförsel av medel till vården, och om man inte har kostnadskontroll i vården, är det självfallet helt omöjligt att diskutera utveckling och förbättringsförslag.
Kenneth Johansson lanserade i debatten en förändring av den vårdgaranti som gäller i dag med skärpta krav. Hur är det på den punkten? Är det alliansens förslag eller är det Centerpartiets förslag?
Sjukvården kommer alltid att vara en bransch som kommer att stå inför nya utmaningar. Det är min erfarenhet efter att ha jobbat i många år med denna sektor i politiken. Vi har den medicinska paradoxen som alltid följer oss, nämligen att när det blir mer och bättre vård och folk lever längre så kommer fler att nyinsjukna i ytterligare sjukdomar. När långt fler hjärtpatienter botas i dag och överlever hjärtinfarkter kommer fler att hinna få cancer. Många med cancer botas eller kan leva med sin cancer. Människor blir ännu äldre och kanske får en demenssjukdom. Detta gör att vården kommer att stå inför ständigt nya utmaningar.
Till detta kommer demografin med flera människor i hög ålder, vilket vi vet genererar ett ökat vårdbehov. Till detta kommer också de medicinska framstegen.
Att i detta läge stå och utlova förbättringar och utveckling av svensk sjukvård och samtidigt drömma om att skatteuttaget ska ligga på det europeiska genomsnittet - minus 250 miljarder i Sverige - är som jag ser det tulipanaros.
Jag yrkar bifall till förslaget i socialutskottets betänkande.