Herr talman! Visst är förväntningarna på vården högt ställda, och det ska de vara. Jag upplever dessutom att de är lite olika. I Stockholm förväntar man sig att få träffa en doktor på direkten, men om man bor på en ö i östgötaskärgården lovar jag att förväntningen är att distriktssköterskan ska komma med postbåten. Förväntningarna på vården är verkligen olika.
När patienterna går till doktorn är förväntningen dessutom ofta att de ska ha ett recept i handen när de går därifrån. På många håll i landet försöker man nu bryta detta genom att säga att det kanske i stället behövs ett recept på fysisk aktivitet eller något sådant. Jag studerade i förra veckan hur recept på fysisk aktivitet slagit ut i mitt hemlän, och det tillämpas i förvånansvärt stor utsträckning. Människor får alltså ordination om fysisk aktivitet och prövar detta. Med rätt åtgärder går det att påverka de förväntningar som finns på vården.
När det gäller sjukskrivnings- och receptförskrivningsinstrumentet är det mycket som enligt min uppfattning talar för att det ska förbehållas den svenska läkarkåren.