Herr talman! En av Sverigedemokraternas viktigaste utgångspunkter är att vi anser att makten i och över Sverige ska utgå från svenska folket och ingen annan. Självständighet betyder däremot inte att vi inte kan, inte vill och inte bör samarbeta med andra länder. Vi är tvärtemot helhjärtat för ett samarbete och för den fria marknaden inom Europeiska unionen.
Det europeiska projektet, EU, handlar i dag emellertid inte om ett samarbete mellan autonoma stater utan i stället om en federalisering som i och med Lissabonfördraget skärptes ytterligare och som, genom de processer som beskrivits i detta ärende, på ett avgörande sätt förstärks än mer.
Vi flyttar med andra ord successivt allt fler delar av vår självständighet till EU och Bryssel. Denna maktöverföring sker dessutom oftast under mycket snäva tidsutrymmen och med bristfälliga demokratiska beredningsprocesser. Det är till exempel lätt att ställa sig frågan hur många riksdagsledamöter som fullt ut förstod följderna av att implementera EU:s Lissabonfördrag, med tanke på hur omfattande, invecklat och stort dokumentet var.
Jag gissar på att ingen, inklusive mig själv, förstod hur omfattande det var, även om jag mycket väl förstod att det var ett dokument som inte hyllade den svenska autonomiteten.
Det är ännu lättare att fråga sig hur många av riksdagens ledamöter som känner till och som samtidigt förstår innehållet i den uppgörelse regeringen ska åka till EU-toppmötet i mars för att få igenom om dessa frågor endast ska få diskuteras inom regeringens innersta krets plus EU-nämnden med dess begränsade möjligheter att sätta sig in i alla de komplicerade EU-ärendena.
Processen blir heller inte lättare att förstå eller acceptera när regeringens partier dessutom resonerar som så att det är både onödigt och felaktigt att förtydliga regeringens ambitioner och mål inom de stora maktöverföringsprocesser till riksdagen, bara för att delar av innehållet i detta ärende tidigare behandlats inom EU-nämnden.
Skillnaden nu mot då är inte bara att tiden däremellan gett utrymme för EU:s två stora tongivande länder som i och med Lissabonfördragets regelverk ges omfattande makt att påverka unionen att hitta på omvälvande idéer som i mycket hög grad påverkar Sverige.
Skillnaden är dessutom att riksdagen numera består av åtta partier varav ett inte tidigare varit delaktigt i de tidigare processerna i ärendet. Att sammantaget då kalla de svenska ståndpunkterna tydliga och väl förankrade, likt regeringen gör i reservationsyttrandet i detta ärende, är att ta i lite väl mycket. En presentation av regeringens ståndpunkter i EU-nämnden är inte tillräckligt. Regeringen regerar i minoritet och måste därför antingen hämta stöd från riksdagen eller lägga sig.
Med stöd av dessa ståndpunkter yrkar jag bifall till förslaget i finansutskottets betänkande FiU45.