Herr talman! Oppositionens förslag till skrivelse bör avslås av tre skäl: Förslaget är fel i sak, det är fel i form, och det skulle riskera att i förtid och på förhand binda Sverige vid något i dag okänt.
För det första är förslaget fel i sak därför att det ännu inte finns något konkret förslag för Sverige att förhålla sig till. Det är därför omöjligt att bedöma vad som är den bästa svenska reaktionen på euroländernas eventuella fördjupade samarbetsplaner.
För det andra är förslaget fel i form därför det finns snabbare och effektivare sätt att ta upp en sådan här preliminär fråga till debatt i riksdagen. Jag tänker då på möjligheten att ställa interpellationer till regeringen, och möjligheten att påkalla en aktuell riksdagsdebatt.
Dessutom vill jag som ordförande i EU-nämnden påminna om att denna typ av frågor diskuteras och beslutas om varje vecka i riksdagens EU-nämnd, som till exempel Thomas Östros och Ulla Andersson dock valt inte sitta med i. Dessutom har dessa frågor, som Anna Kinberg Batra just påpekat, varit uppe och kommer att vara uppe i finansutskottet både med och utan finansministern.
För det tredje vore det direkt olämpligt att skapa ett prejudikat för ett vinglande Sverige vilket skulle bli fallet om Sveriges regering skulle börja agera internationellt på basis av en löst skissad text som cirkulerats på en presskonferens.
I det nu aktuella fallet var
Ekots
reporter Herman Melzer den ende som såg den tysk-franska texten. EU-ländernas statsministrar såg den inte. Det är mycket svårbegripigt för mig att oppositionen vill att regeringen på en sådan lös grund ska rycka ut och binda Sverige vid ståndpunkter för framtiden. Thomas Östros brukar säga att olika saker är "djupt ansvarslösa". Den här gången är det faktiskt en träffsäker beskrivning av Östros eget agerande och den övriga oppositionens försök att vara med i riksdagsbeslut som skulle binda Sverige i EU-politiken, utan att vi i Sverige vet vad som föreslås eller vad som förestår beträffande i detta fall euroländernas eventuella samarbetsplaner.
Låt mig i sak och form dessutom slå fast följande: Sverige, eller regeringen, förutsätter och har ingen anledning att ifrågasätta att EU:s fördrag fullt ut kommer att respekteras.
De ansträngningar som görs av Tyskland och Frankrike kan förutsättas ligga i linje med alla de program och åtgärder för bättre ekonomisk styrning som redan finns. Problemet i EU och euroområdet är ju inte bristen på ambitiösa texter, rådsslutsatser, formuleringar, målsättningar, toppmötesbeslut, riktlinjer, terminer och pakter utan deras genomförande och åtlydnad i praktiken.
Oppositionen försöker hota med ökad effektiv överstatlighet, men problemet i EU är det motsatta - nämligen dominansen av en ineffektiv mellanstatlighet när det gäller olika ekonomiska regler och åtaganden.
De ekonomisk-statistiska mått, analyser och analysredskap som kommissionen och andra EU-länder använder för att mäta till exempel konkurrenskraft är precis desamma som dem som våra egna myndigheter och forskare använder. Det kan exempelvis gälla beräkning av enhetsarbetskostnad. Också andra länders myndigheter, OECD, IMF och så vidare använder dem. Det blir konstigt om man ska börja hota med denna typ av argument.
För att förbättra konkurrenskraften i Europa och i EU:s medlemsländer krävs förvisso åtgärder på hemmaplan i de olika medlemsländerna. Beslut som till exempel främjar produktiviteten fattas och ska fattas i nationella parlament, av nationella parter på arbetsmarknaden, av nationella myndigheter och pensionsstyrelser och så vidare.
Regeringen "passar" och "mörkar sina positioner" påstår Thomas Östros och Marita Ulvskog i en debattartikel på Svenska Dagbladets webbplats i dag. Sanningen är de två socialdemokraterna med sin kritik slår in öppna dörrar och utdelar det ena hårda slaget i luften efter det andra. Låt mig först som sist dementera ett antal påståenden om regeringens EU-politik som görs i artikeln:
Regeringen är emot ökat inflytande från till exempel Bryssel över lönebildningen. Regeringen är klockrent och tydligt för att den svenska modellen med självständiga parter på arbetsmarknaden bibehålls. Regeringen är för investeringar i kunskap och utbildning som metod för minskad arbetslöshet och fler jobb. Regeringen är emot förslag som skulle innebära att EU ska blanda sig i lönebildning och pensionssystem. Regeringen är för att alla EU-länder ska ha rätt att vara med och delta i olika typer av samarbeten när de så önskar förutsatt att de uppfyller uppsatta villkor. Det gäller till exempel Schengensamarbetet, EMU och EU-patentet. Regeringen är för och vill stärka den överstatliga regleringen av finanssektorn i EU och Sverige. Senast i går presenterade finansminister Borg åtgärder som Thomas Östros då instämde i. Regeringen är också, som bekant, för starka statsfinanser.
Allt detta är ifrågasatt i artikeln. Alltså: På alla de punkter som Östros och Ulvskog påstår att regeringen passar och mörkar har regeringen tvärtom både tydliga och välbekanta positioner i EU-politiken. Detta vet naturligtvis Östros redan. Motivet för hans agerande får nog sökas på annat håll, till exempel när det gäller att visa fjädrarna i den pågående partiledarstriden inom hans parti.
Sverige som nation är inte inbjudet till eurotoppmötet den 11 mars. Det beklagar jag. Det är en klassisk svensk linje att alltid försöka vara med där beslut fattas som kan komma att påverka oss. Så har alla svenska regeringar under efterkrigstiden agerat bland annat i Europapolitiken. Så bör vi göra som nation även framdeles för att inte eftersätta Sveriges intressen, som det står i grundlagen.
Vi ska därför försöka armbåga oss in i rummen där beslut som kan ha betydelse för oss fattas. Detta är också ett argument för att Sverige bör vara med i eurosamarbetet. Då hade vi varit inbjudna till det stundande toppmötet. Nu får vi stå utanför och får försiktigt banka på dörren till exempelvis den finska delegationens rum för att få veta vad som pågår.
Det leder mig över till några frågor till oppositionen: Vill ni att Sverige ska anstränga sig för att vara med i diskussionen om det som nu pågår inom eurogruppen? Eller vill ni att Sverige inte ska försöka delta i diskussionerna? Vill ni fortsätta den klassiska svenska Europalinjen med strävan efter full närvaro och fullt deltagande i Europas beslut?
Även jag yrkar bifall till reservationen.