Herr talman! Vad var det vi gjorde i går från regeringens sida? Jo, vi fattade beslut om hur viktigt det var att ta reda på hur bestämmelsen om synnerligen ömmande omständigheter egentligen tillämpas, särskilt när barn är berörda, eftersom detta är den centrala frågan när vi diskuterar de apatiska barnen. Det var därför vi ändrade lagstiftningen gemensamt i riksdagen, inte sant, för att undvika att den typen av situationer uppkom.
Det är alltid lätt att göra symbolhandlingar och gå ut och säga att man ber om ursäkt för dittan eller dattan. Det gör inte jag. Jag gör som minister precis tvärtom: Jag ser till att vi tar fram ny lagstiftning som fungerar. Men, Kalle Larsson, bevisbördan i den här frågan åvilar inte mig när det gäller att kunna visa att man levererar bra lagstiftning. Den åvilar er. Det är vi som gör de här sakerna, tillsammans i Alliansen, en bred politisk enighet i den här kammaren.
Det är samma sak när det gäller frågan om hbt och de perspektiv som finns i det sammanhanget. Vi har under hela mandatperioden, sedan jag blev statsråd faktiskt, skickat tydliga signaler till Migrationsverket. Det var en av de första åtgärderna som jag vidtog: att ändra i regleringsbrevet och ge verket ett tydligt uppdrag att återkomma till regeringen och meddela hur man utbildar sin personal för att handlägga de här frågorna. Vilka sådana initiativ togs under er tid vid makten?
Vi har anslagit resurser. Vi har gett avrapporteringsuppdrag. Vi har konsekvent i varje regleringsbrev följt upp detta.
När det gäller kvinnors asylskäl är det precis likadant. Där finns också ett uppdrag till verket att komma tillbaka.
Det är skillnaden mellan att prata och prata och prata och i efterhand be om ursäkt för sådant som gick fel och att visa att man faktiskt åstadkommer saker och ting i realiteten där det betyder någonting. Det är möjligen också skillnaden mellan den regering som i dag styr Sverige och den som skulle kunna tänkas styra Sverige om olyckan är framme i september.
(Applåder)