Fru talman! Vad gäller tempot är det ju så att det
här är en förhandlingsprocess, och förhandlingspro-
cesser har en tendens att dra mot den yttersta tids-
marginalen. Det är i Amsterdam någon gång under
senvåren -97 som det definitivt skall sättas punkt för
detta. De som har genomlevt fler sådana här rege-
ringskonferenser, exempelvis våra danska vänner,
säger att det inte händer någonting de första 15 måna-
derna av en regeringskonferens - allt händer under de
sista sex veckorna. Det är deras erfarenhet. Om det är
sant avviker den här regeringskonferensen något. Vi
tycker att vi har kommit en bra bit på väg.
Sammankomsten i Dublin inleddes ju med att
Dick Spring, den irländske utrikesministern, gav en
sammanfattning av arbetsläget just nu. Det var den
sammanfattningen, med sysselsättningsfrågan, öppen-
heten, miljöfrågorna och utvidgningen - allt det vi
tycker är viktigt - som sedan låg till grund för det
informella utbytet av åsikter. Det fanns ingenting som
sedan, i nästa sammanfattning - som gjordes av den
irländske premiärministern John Bruton - som på
något sätt gav anledning att tro att arbetsinriktningen
skulle ändras. Tvärtom tror jag att Dublin I-mötet
mycket väl kan komma att betraktas som det möte
som gav den där lilla extra skjutsen och legitimiteten
åt förhandlingsprocessen, och det kommer att göra att
irländarna kan få fram ett första ordentligt utkast till
fördrag i Dublin i december. Så jag är optimist.
Som Berit Löfstedt säger är naturligtvis utvidg-
ningsfrågan gigantisk. Vi kommer så småningom att
få diskutera jordbrukspolitik, regionalpolitik och
själva institutionerna - hur vi fattar beslut - och vi vet
vad detta betyder i EU-sammanhang. Visst blir det
svårt och tungt och stort, men det är historiskt viktigt,
och det är därför vi håller på med det.