Fru talman! Den 5 oktober hölls ett extra möte
med Europeiska rådet i Dublin. Sverige representera-
des av mig och statssekreterare Gunnar Lund.
Redan vid toppmötet i Florens i juni förutsågs att
ett extra möte under hösten skulle bli nödvändigt. Det
uttalade syftet med det extra mötet var att söka ge en
politisk impuls till regeringskonferensen för att lyfta
fram prioriteringar och för att skynda på processen,
och för att slå fast målsättningen att konferensen skall
vara klar till EU:s toppmöte i Amsterdam i juni 1997.
Den enkla och kortfattade sammanfattningen från
mötet i Dublin är att vi har givit en sådan impuls.
Det råder stor enighet om att substansfrågorna
skall prioriteras. Först skall enhet nås om dem. Sedan
skall vi gripa oss an de institutionella frågorna.
Arbetstempot i regeringskonferensen är gott. Ord-
förandeskapet bedömer att ett nytt fördragsutkast
kommer att kunna presenteras i tid till det ordinarie
mötet med Europeiska rådet i Dublin i december. Det
är i dag stor enighet mellan medlemsländerna om
behovet att nå ett avslut i regeringskonferensen till
nästa sommar. Detta är i enlighet med svenska intres-
sen. Vi har drivit frågan om unionens utvidgning
mycket hårt. Utvidgningen är tidsmässigt knuten till
att regeringskonferensen blir klar.
Det intressanta med Dublinmötet är inte bara den-
na avsiktsförklaring när det gäller tidtabellen för re-
geringskonferensen. Det intressanta är att de sakfrå-
gor vi diskuterade så väl stämmer med svenska intres-
sen.
Fru talman! Detta är den övergripande samman-
fattningen av mötet. Jag vill nu gå in något mer i
detalj.
Dublinmötet ledde inte, som de ordinarie toppmö-
tena, till några skrivna slutsatser. Det var helt i enlig-
het med planen. Mötet var av informell karaktär och
hade ingen fast dagordning - detta just för att ge stats-
och regeringscheferna tillfälle till en så bred diskus-
sion som möjligt på en begränsad tid utan att tyngas
av de förhandlingar om slutsatser som äger rum under
ett vanligt toppmöte.
Det irländska ordförandeskapet höll en presskon-
ferens vid mötets slut, där ordföranden muntligt re-
dovisade hur mötet förlupit. Denna sammanfattning
har vi all anledning att vara nöjda med.
Den irländske premiärministern Bruton sade i
sammanfattningen bl.a.: Regeringskonferensen är till
för att förbereda unionen för utvidgningen. Det var
det första. Det andra var att konferensen även i fort-
sättningen skall ha en bred dagordning. Det är viktigt,
för det handlar inte bara om institutionsfrågorna. Det
tredje var att sakfrågorna kommer först - substansen -
och därefter de institutionella förändringarna. Det var
Brutons sammanfattning.
Låt oss börja med utvidgningen. Det var en all-
varlig och viktig debatt om den saken. Jag hade redan
före mötet sammanfattat den svenska regeringens syn
på utvidgningens centrala roll. Det finns i den allmän-
na debatten ibland en uppfattning att vi skulle stå
relativt ensamma i denna vår uppfattning. En av de
många signaler om att så inte är fallet är att Tysklands
kansler under mötet sade att utvidgningen är en histo-
risk uppgift för Europeiska unionen. Ju fler som säger
detta, och ju fler som inser detta, desto bättre för
Europa.
Utvidgningen gör också vissa av regeringskonfe-
rensens mera komplicerade ämnen begripliga. Det är
lätt att inse att EU måste anpassas till nya förhållan-
den när det nu står tolv nya länder i kö för medlem-
skap.
Även om alla dessa länder inte kommer att bli
medlemmar vid samma tillfälle, innebär utvidgningen
självklara krav på effektivisering av beslutsfattandet.
Det är genom den kopplingen som frågan om föränd-
ring av institutionerna kan göras giltig för medborgar-
na. En utvidgning av EU kräver alltså förändringar i
institutionerna.
Men institutionernas förändring kan inte motiveras
om man inte också har en saklig förändring av EU,
alltså en utvidgning. De som vill förändring av insti-
tutionerna måste inse att det i sin tur måste baseras på
en utvidgning. De som vill en utvidgning måste förstå
att institutionerna behöver förändras. Denna dubbla
koppling är politiskt oerhört viktig att göra.
Framgång på sysselsättningsområdet var någon-
ting som för ett år sedan bland många i Sverige an-
sågs som en hopplös tanke. Men nu är vi där. Vi ser
en utbredd acceptans för det svenska förslaget att föra
in ett sysselsättningskapitel i fördraget. Det finns en
kvardröjande skepsis hos vissa, men vi har anledning
att vara optimistiska.
Den exakta utformningen i sluttexten är naturligt-
vis inte klar. Sverige har lagt fram ett förslag. Det
kommer att vara föremål för förhandling, förmodligen
tiden ut för regeringskonferensen. Men vi har satt
frågan på dagordningen. Kampen mot arbetslösheten
och åtgärder för att trygga sysselsättningen kommer
att återfinnas i det nya fördraget. Detta kan jämföras
med den något överseende, ibland nästan hånfulla ton
och kommentar som ägnades Ingvar Carlssons initia-
tiv när han en gång i tiden tog upp denna fråga. Det
var en hopplös tanke, sades det. Nu är vi snart där.
Påverkan på politiken i EU får man som resultat
av hårt arbete, goda idéer, goda argument och genom
att bygga allianser. Vi skall fortsätta att utveckla våra
kontakter med de andra medlemsländerna - med
partier, politiker, tjänstemän och påtryckargrupper.
Det är med detta nätverksarbete - att ständigt utförligt
förklara vad vi vill åstadkomma, varför vi vill åstad-
komma det och bemöta motargumenten - vi lyckas.
Detta återspeglar också hur EU lever i en dialog
med sin omvärld. De flesta länder har prövat skilda
lösningar. En del har haft framgång, andra har miss-
lyckats. Vi kan lära av varandra.
Nu skall vi arbeta tillsammans, koordinera våra
ansträngningar, intensifiera vårt erfarenhetsutbyte i
strävan mot gemensamma mål. Detta leder inte en-
samt till minskad arbetslöshet, men det är en förut-
sättning för framsteg och en viktig grund för att nå det
av oss alla önskade resultatet.
Det irländska ordförandeskapet kommer i den pe-
riod som börjar nu och pågår fram till det andra, ordi-
narie, toppmötet i december att arbeta fram ett kon-
kret textutkast till det nya fördraget. Detta blir det
första sammanhållna fördragsförslaget. Detta första
utkast gör det lättare för både allmänhet och politiker
att överblicka vad regeringskonferensen egentligen
handlar om. Det underlättar debatten och främjar
tydligheten. Det är bra.
Men förhandlingarna är naturligtvis inte färdiga i
och med detta första textförslag. Vi kommer att se
flera utkastversioner under månaderna som följer,
fram till nästa sommar. Stats- och regeringscheferna
kommer att fr.o.m. nu vara mer involverade i för-
handlingarna än under det inledande skedet av rege-
ringskonferensen. Det var en annan klar signal från
Dublinmötet.
Nästa steg är alltså det ordinarie, formella, topp-
mötet i Dublin i mitten av december.
Fru talman! Bland övriga ämnen vid Dublinmötet
vill jag nämna följande:
Flera regeringschefer i länder som för närvarande
inte kvalificerar sig för deltagande i EMU:s tredje
steg betonade att deras länder med kraft strävade efter
att nå upp till konvergenskriterierna. I övrigt diskute-
rades inte den ekonomiska och monetära unionen.
Men det är slående hur länder som har och har haft en
besvärlig statsfinansiell situation för trovärdigheten i
sin ekonomiska politik mycket klart och tydligt anslu-
ter sig till konvergenskriterierna. En debatt som vi i
Sverige utifrån trovärdighetsperspektivet rimligen har
bakom oss just därför att vi har klarat av att hantera
våra offentliga finanser.
Den aktuella situationen i Mellanöstern togs också
upp under Europeiska rådets extramöte. Den diskute-
rades dels av utrikesministrarna vid deras separata
lunch, dels av stats- och regeringscheferna under
själva mötessessionen. Vi enades om att Irlands utri-
kesminister Dick Spring, som representant för EU,
skulle resa till Mellanöstern för att överlämna ett
budskap till parterna från unionen. Detta besök tror
jag ägde rum redan dagen efter.
Budskapet till parterna är i korthet detta:
- Det är av central betydelse för fredsprocessen att
samtalen återupptas, och att framsteg sker i ge-
nomförandet av de åtgärder om vilka överens-
kommelse mellan parterna redan finns.
- Mötet i Washington var ett viktigt första steg.
- Samtalen som börjat i Erez måste på ett målmed-
vetet sätt leda till verkliga förhandlingar.
- Det är legitimt att värna om säkerhet, men säker-
het kan inte uppnås med ökat våld.
- En varaktig lösning av konflikten kan endast base-
ras på den av parterna redan accepterade principen
om land för fred, och självbestämmande för det
palestinska folket. Enbart en rättvis och varaktig
fred kan skapa den säkerhet som befolkningen i
regionen har rätt att kräva.
Utrikesministrarna fick dessutom i uppdrag att vid
nästa utrikesministermöte fortsätta diskussionen om
en EU-representant för att följa den vidare förso-
ningsprocessen och då särskilt den ekonomiska ut-
vecklingen i Gaza och på Västbanken.
Detta, fru talman, var i korthet en rapport från
mötet som hölls i Dublin i lördags. Tack!