Herr talman! Det är intressant att skolministern
börjar med att tala om vad OECD vill, inte om vad
svenska föräldrar vill. Vi vet från många undersök-
ningar vad de vill, nämligen ha större valfrihet inom
barnomsorgen.
Att få barn borde få vara den viktiga och livsavgö-
rande händelse i livet som den faktiskt är. Politiker
och arbetsgivare måste helt enkelt göra det möjligt för
föräldrarna att anpassa sig efter barnens behov i stäl-
let för statens och arbetsgivarens behov. Om föräld-
rarna ska kunna ge barnen den trygghet, den kärlek,
den omsorg de har behov av, måste de få handlingsut-
rymme så att det går att hitta en balans som de själva
tycker är bra mellan förvärvsarbete och tiden för
barnen.
Moderna småbarnsföräldrars vardag är fylld av
motstridiga krav som är väldigt svåra att förena. Hur
de än bär sig åt har de alltid dåligt samvete för något.
På jobbet är det för att de har lämnat en halvsnuvig
Pelle på dagis, och hemma är det för att de inte hinner
ta fram det viktiga papper som chefen vill ha nästa
dag därför att barnen kinkar. Är man dessutom en-
samstående kan kraven många gånger säkert kännas
övermäktiga. Ingen borde vara förvånad över att
stressrelaterade sjukdomar och psykisk ohälsa har
blivit ett av vår tids stora folkhälsoproblem. Ingen ska
heller vara förvånad över att det inte föds fler barn.
Det finns verkligen ingen anledning att lägga sten på
föräldrarnas börda. Det är de politiker som har byggt
upp systemlösningar som inte ger utrymme för någon
som helst variation som borde sova dåligt på nätterna.
Bekymrar sig skolministern någonsin över att alla
småbarnsföräldrar, oavsett vilken inställning de har,
måste anpassa sig till det system som hon och hennes
kolleger gillar bäst? Rapport efter rapport visar att
den psykiska ohälsan bland barn och unga ökar mar-
kant. Köerna till barn- och ungdomspsykiatrin är
långa. Många barn känner ångest och oro och drabbas
av övergivenhetsdepressioner. Det är ord som över
huvud taget inte borde behöva kopplas ihop med
barn.
Det finns naturligtvis inte bara en förklaring till
hela fenomenet, men att tidsbrist är en mycket viktig
faktor är nog de flesta överens om. Relationer kräver
tid tillsammans för att överleva. Kvantitet kan inte
ersättas med kvalitet, som många i min generation har
försökt att intala sig. Det gäller varken barn eller
vuxna.
Vad gör då regeringen för att förbättra situationen
för föräldrarna? Jo, erbjuder dem att arbeta ännu mer.
Det är nämligen det som är tanken bakom maxtaxan.
Det ska vara billigare kommunal barnomsorg så att
småbarnsföräldrarna ska kunna gå upp i arbetstid, om
de inte redan jobbar heltid. Det är fullständigt ofatt-
bart. Det är bara ofattbart om man bortser från ideo-
login som ligger bakom, dvs. den som säger att staten
vet bäst hur barnen ska tas om hand. Om man har den
grundinställningen gäller det att se till att barnen så
tidigt som möjligt kommer under statens beskydd och
får professionell vård och omsorg. "Amatörföräldrar"
bör inte ta hand om dem för länge. Då vet man aldrig
vad som händer.
Den längtan som många uttrycker att ta hand om
barnen själva, något eller ett par år längre än vad
föräldraförsäkringen räcker, får de noll gehör för av
regeringen. Det ingår inte i regeringens föreställ-
ningsvärld att föräldrar kan se det som högsta formen
av livskvalitet att prioritera sina barn högre än allt
annat, inklusive materiell standard, under en kort
period av livet.
Herr talman! Somliga har fått för sig att vi inte
gillar dagis eller förskola. Det lät ju också skolminis-
tern påskina nyss. Det är förstås helt taget ur luften.
Vi vill att proportionerna ska bli riktiga. Förskolan är
viktig för barnen, men den ska komplettera föräldrar-
na, inte ersätta dem. Det är där den tydliga ideologis-
ka skiljelinjen går mellan oss och regeringen.
Vi tycker också att det är viktigt att kvaliteten i
förskolan är hög. Den inställningen vet jag att vi delar
med regeringen i teorin. Men kvalitet betyder små
barngrupper; mindre ju yngre barnen är. Det är en
förutsättning för att barnen ska må bra och för att
normöverföring och pedagogisk verksamhet ska fun-
gera.
I dag är barngrupperna så stora att förskollärare
har slagit larm om att de inte kan svara för barnens
säkerhet, än mindre ge dem den omsorg barnen behö-
ver. Det är förstås förkastligt. De kvalitetspengar som
skolministern brukar hänvisa till skulle inte räcka
långt ens i dagens situation. De gör det ännu mindre
när maxtaxan har införts. Ju färre alternativen är, ju
längre blir självklart köerna.
Vi vill också att det ska finnas massor med alter-
nativ att välja på. Det finns en del i dag, och det har
skolministern rätt i. De borde få utvecklas ännu mer.
Men så blir det inte. Vi får rapporter hela tiden. Inför
den här debatten i dag har vi fått ett mejl, och jag vet
att skolministern också har fått det. Det har gått till
oss alla. Det är från en pappa som vill att det ska bli
ett tillägg i lagen om maxtaxa, nämligen att ge föräld-
rarna på föräldrakooperativet som han driver tillsam-
mans med andra en lagstadgad rätt att ta ut en extra
inkomstbaserad avgift så att det fina föräldrakoopera-
tivet ska kunna fortsätta att gå runt. Han inser inte att
det är en fullständigt befängd tanke, men det kommer
han att få reda på efter den här debatten.
Vi vill ha familjedaghem, öppna förskolor, privata
och kooperativa alternativ. De riskerar nu att svältas
ut. Vi kan aldrig acceptera att styrningen blir total.
(Applåder)