Fru talman! Sverige har varit med i den europeis-
ka unionen i snart två år nu. Det går att göra en första
utvärdering av vad det har haft för effekter för Sveri-
ge - inte på alla områden, men åtminstone i mer gene-
rella termer.
Det huvudintryck man får av denna period av
svenskt medlemskap i den europeiska unionen är att
det har inneburit en betydande knäck för det svenska
folkstyret. Det är ingen överdrift att säga att detta är
det största bakslaget för demokratin i Sverige, och
även i flera andra länder, i modern historia.
Huvuddelen av lagstiftningen sker t.ex. inte längre
i Sverige. De folkvalda deltar inte ens längre i lag-
stiftningsprocessen. I bästa fall får ett litet fåtal av
riksdagens ledamöter information om vad det skall
beslutas om ett par dagar innan beslut fattas, och ofta
får de reda på det i efterhand. Besluten fattas av mi-
nistrar, utan någon offentlig debatt och utan ordentlig
insyn. Riksdagen har i skrämmande stor utsträckning
blivit inte en kuliss, utan snarare en föredetting som
inte längre har någon betydelse åtminstone inom det
här området.
Kortfattat kan man säga att parlamentarismen är
avskaffad, både i den meningen att det är parlamentet
som beslutar om lagarna i ett land och i den meningen
att parlamentet har möjligheten att idka misstroende
och sparka den verkställande makten. Detta grundläg-
gande demokratiska dilemma går inte att lösa så länge
Sverige är med i den europeiska unionen. Det är saker
som ingår i den organisatoriska strukturen. Därför
kommer det variga och öppna sår som demokratifrå-
gorna är i samband med den europeiska unionen att
bestå till dess att Sverige går ur unionen.
Målet för ett sådant här betänkande som konstitu-
tionsutskottet har arbetat med är därför inte att lösa
demokratiproblemen, utan att minimera skadorna och
åtminstone försöka få det öppna såret att sluta växa.
Men man skall samtidigt vägra släppa den mer lång-
siktiga ambitionen om att på sikt ändå uppnå ett mer
reellt fungerande folkstyre.
Man kan fråga sig varför det har varit så trögt att
komma fram till en fungerande demokratisk process.
Det finns ju ändå hyggliga möjligheter att skapa en
slags anständighet i själva beslutsprocessen. Jag vet
inte varför det är så här, men jag tror att det till stor
del beror på ja-partierna, som har kämpat för ett
svenskt medlemskap. De har varit blinda för proces-
sen som sådan. De har inte velat ta till sig och faktiskt
se de stora brister som har funnits i den demokratiska
beslutsprocessen.
Jag skall nämna några exempel som jag menar vi-
sar att EU-nämnden inte har fungerat på ett tillfreds-
ställande sätt.
Ett sådant exempel är det som Kenneth Kvist var
inne på - det har blivit information i stället för sam-
råd. När ministrarna kommer till EU-nämnden har de
ett ganska magert material med sig. De berättar i korta
och allmänna termer vad det hela handlar om, leda-
möterna i EU-nämnden lägger fram sina synpunkter
och ställer frågor om hur ministern tycker i den ena
eller den andra frågan. Sedan är det oftast färdigt i
och med detta.
De underlag som kommer från kommissionen,
från ordförandelandet och från den svenska regering-
en är ofta skandalöst dåliga. Om man skulle ha denna
typ av underlag för beslutsfattandet i riksdagen skulle
det absolut underkännas av alla ledamöter direkt.
Riksdagen har inte i något ärende som jag känner haft
ett så dåligt material som EU-nämnden ständigt har.
Detta beror inte bara på den svenska regeringen.
Det beror till stor del på att frågor kommer upp väl-
digt sent från ordförandelandet, det finns dåliga un-
derlag därifrån osv. Men det beror också ofta på den
svenska regeringen. Ibland beror det på en okunskap
från statsråden, verkar det som. De har inte riktig
kännedom om hur t.ex. offentlighetslagstiftningen
fungerar. De har faktiskt krav på sig att tala om hur
situationen är, och de kan också göra det i denna
samrådssituation med riksdagen.
Man har också ofta en känsla av att ministrarna
fungerar litet grand som hönsmammor. De vill hålla
informationen för sig själva, och inte släppa den ifrån
sig allt för mycket. Då öppnar de ju sig för kritik, och
det blir lättare för riksdagsledamöterna att se och
styra. Det här är en väldigt negativ sida, tycker jag.
Riksdagen har ett svagt regelsystem som ligger till
grund för denna process. Det är knappast formaliserat
i någon utsträckning, och det är alltså inte konstigt att
det hela fungerar på ett dåligt sätt.
En ytterligare sak som gör att det inte fungerar är
att många frågor avgörs på tjänstemannanivå i EU-
sammanhang. Det gäller även frågor som man ibland
kan bedöma vara av större vikt. Dessa frågor kommer
då inte upp till EU-nämnden som formella frågor.
Efter ett väldigt långdraget arbete i konstitutionsut-
skottet reagerar nu äntligen utskottet i frågan. I betän-
kandet tar utskottet ställning, och gör det med en
positiv vilja. Majoriteten i KU har äntligen börjat visa
en insikt om problemen inom de demokratiska frågor-
na. Jag vill ge ett särskilt erkännande till Birgit Frig-
gebo och Folkpartiet. Jag tycker att Folkpartiet börjar
ändra attityd och visa på en litet mer kritisk inställ-
ning - åtminstone när det gäller själva beslutsproces-
sen men kanske inte när det gäller sakfrågorna inom
EU. Där ser vi ännu tiden an, innan den kritiska glö-
den inom Folkpartiet kanske skall kunna vakna till liv.
En sak som är bra i betänkandet är att vi ha slagit
tillbaka de krav som har funnits på att avskaffa de
stenograferade protokollen. Socialdemokraterna har
också stött den linjen, vilket är bra. Det är bara Mode-
raterna som har stått ensamma kvar på barrikaderna
för att öka hemlighållandet och hemligstämplarna i
beslutsprocessen. Det är inte så hjältemodigt tycker
jag, men det visar ändå på något slags ryggrad att man
vågar stå för det ända fram i plenum.
Det är viktigt att underlagen, faktapromemoriorna,
från regeringen formaliseras i något större utsträck-
ning. De kommer att bli bättre om man följer upp
detta på ett bra sätt.
Birgit Friggebo tog upp en reservation från Miljö-
partiet som handlade om resorna. Hon tyckte att vi var
populister som inte ansåg att man skulle få resa i
framtiden. Så är det naturligtvis inte.
Vi reser ganska mycket i dag, och det är nog bra
att göra det om vi skall vara medlemmar i den europe-
iska unionen. Men att som KU:s majoritet uppmana
till ännu mer resande är mer av populism, att försöka
göra sig populär bland tjänstemän och riksdagsleda-
möter. Men bland folket är det nog inte särskilt popu-
listiskt, det kan jag hålla med om. Det finns angeläg-
nare saker att lägga pengarna på, när det både finns
datorer och telefoner att använda i stället.
Det finns en huvudfråga där jag är besviken. Vi
borde ha gått över till ett system där vi i stället lämnar
EU-frågorna till utskotten. EU-nämnden är inte en bra
institution. Vi får inte ut någon offentlig debatt, och
det är ett litet fåtal som får informationen. Detta är
riktigt allvarligt.
Därför har Miljöpartiet en ganska omfattande re-
servation, som vi tyvärr är ensamma om. Vi vill an-
skaffa EU-nämnden i allt väsentligt, och kanske bara
ha kvar den när det gäller IGC, övergripande rege-
ringskonferenser. Vi vill också - och det är viktigt -
lyfta fler frågor till beslut och framför allt debatter i
kammaren. Utskotten kan t.ex. sluta ett betänkande
med en resolution, som då överlämnas till regeringen.
Den s.k. Birgerssonska utredningen, demokratiut-
redningen, som lade fram sitt betänkande för bara
några veckor sedan, har tagit Miljöpartiets idé som sin
egen.
Man skriver bl.a. så här: Fler riksdagsledamöter
bör engageras i de unionspolitiska frågorna. Därför
bör regeringens information och förankring inför
ministerrådsmötena ske hos respektive fackutskott.
Därigenom utnyttjas hela den stora kompetens som
finns hos riksdagens ledamöter och utskottet, ett eget
intresse av att i god tid sätta sig in i de förslag som är
på väg att ta form på unionsnivå. De kan t.ex. föra
diskussioner utifrån vitböcker, grönböcker och förslag
som kommissionen presenterar. Detta innbär också att
riksdagens EU-nämnd blir obehövlig och kan avskaf-
fas.
Jag måste ställa en fråga till er andra i debatten
som jag skulle vilja ha ett riktigt rejält och rakt svar
på. Är det så att ni tycker att Demokratiutvecklings-
kommittén har missförstått demokratifrågan? Eller
finns det andra skäl bakom att ni inte alls har lyssnat
på den här utredningen?
Jag vill till sist yrka bifall till reservationerna 1, 4
och 5. I övrigt stöder jag betänkandet, som inte enbart
är dåligt utan har många goda sidor. Men man borde
varit litet tuffare och vågat gå ett steg längre och på så
sätt fått ut EU-frågorna till en större offentlighet i
Sverige och också engagerat hela riksdagen och parti-
erna på ett helt annat sätt än i dag.
Det finns också ett annat problem som jag måste
ta upp. Vi hade ett förslag ifrån KU om att ge riksda-
gens utskott möjlighet att yttra sig i uttalanden direkt
till regeringen. Det förslaget var ett positivt steg i rätt
riktning, kanske viktigare än några av de andra som vi
fick igenom. Men det försvann tyvärr i hanteringen
här på slutet. Vi får se om det kan återuppväckas
någon gång senare, men det går nog inte nu på ett tag.