Fru talman! EU-medlemskapet innebar och inne-
bär en förändrad roll för Sveriges riksdag. Riksdagen
är inte längre ensam lagstiftare och framför allt inte
ens den högsta lagstiftaren. EU-rätten tar över och
står över den nationella rätten. Därigenom har också
riksdagen egentligen upphört att vara folkets främsta
företrädare, som det står i regeringsformen. Om ett
svenskt riksdagsbeslut skulle strida mot en EU-regel,
är det EU:s regler som gäller också här i landet.
Regeringen har också via EU-inträdet fått lagstif-
tande makt. Regeringen ingår ju i EU:s ministerråd
som bl.a. fattar beslut som har direkt lagverkan i vårt
land.
Det är alltså så att EU-systemet som sådant bryter
mot den parlamentariska tradition vi byggt upp. EU-
systemet brister i demokrati. Därför är det inte förvå-
nande att en betydande folkopinion är missnöjd med
EU-medlemskapet.
Nu är vi dock medlemmar, och då gäller det att
finna ett sätt att arbeta med de frågor som behandlas
och avgörs inom EU så att riksdagen ändå kan rädda
vad som räddas kan av sitt, och därmed demokratins,
inflytande.
Det har ju funnits en gammal uppdelning att rege-
ringen sköter landets utrikespolitik. Därför har man
haft en tendens att tycka att det också är regeringen
som skall sköta EU-politiken. Men detta gäller ju inte
inför EU. Det EU i första hand behandlar är inte utri-
kespolitik, även om det som där avhandlas sker i
förbindelse, i samarbete eller i konflikt med företräda-
re för andra länder, utan det är i första hand lagstift-
ningsåtgärder som har betydelse för förhållandena i
vårt eget land.
Därför är det nödvändigt att riksdagen tar på sig
rätten att vara med på ett så tidigt stadium som möj-
ligt i arbetet med EU-frågorna. Riksdagen måste ta sig
rätten att kunna vara med och påverka Sveriges posi-
tioner så tidigt som möjligt. Riksdagen måste få en så
utvecklad möjlighet som möjligt att styra de svenska
tjänstemän som skall vara där nere och sköta för-
handlingar för vår räkning, vara med och samråda
med regeringen och vara med och kontrollera rege-
ringen och dess ställningstaganden under hela proces-
sen i arbetet med EU-frågorna. Man kan uttrycka
saken så att vi måste försöka minimera det demokra-
tiska underskott som EU-systemet skapar och som
alla egentligen erkänner att EU har.
KU:s betänkande nr 2 som vi diskuterar i dag
måste ses som ett betydande framsteg i detta sam-
manhang. Jag tycker att vi har lyckats i flera avseen-
den. Birgit Friggebo har redogjort för de flesta av
dem i sitt inledande anförande, och jag behöver inte
upprepa dem här. Vi har lyckats åstadkomma en upp-
skärpning av riksdagens arbete med EU-frågorna,
men också ökade skyldigheter för regeringen i dess
uppträdande visavi riksdagen i dessa frågor. Det är
givetvis inte så att vi därmed har funnit de ideala
formerna. Arbetet för att utveckla riksdagens infly-
tande måste fortgå.
Det är bara på ett par punkter där jag menar att det
har funnits anledning till reservation mot utskottets
betänkande.
Den första gäller att EU-nämnden bör kunna ge
mera bindande riktlinjer för regeringen. Jag kan dela
utskottsordförandens uppfattning att utskottets skriv-
ningar här är ett steg i den riktning som vi i Vänster-
partiet länge har förordat, men de är fortfarande litet
för öppna för att vara helt tillfredsställande. De kan,
om EU-nämnden så vill, egentligen vara helt otill-
räckliga, eftersom detta bara öppnar en möjlighet för
EU-nämnden att skriftligen nedteckna sina beslut och
uppfattningar.
Enligt min mening är EU-nämnden i dag fortfa-
rande i alldeles för liten grad ett organ för egentligt
samråd mellan riksdag och regering och i allt för hög
grad ett informations- eller frågeorgan. Men regering-
ens uppdrag visavi riksdagen är ju inte bara att infor-
mera riksdagen om vilka ställningstaganden man gjort
eller tänker göra, utan riksdagen och regeringens
relation bör ju vara sådan att regeringen faktiskt för-
söker förankra sina ställningstaganden i riksdagen
genom att man på ett mer aktivt sätt frågar efter riks-
dagens position och riksdagens partiers position i
olika frågor. Nu är det ofta precis tvärtom i EU-
nämnden. Det är riksdagens partier som försöker
fråga regeringens representanter om detaljerna i deras
position. Ett samråd borde ju i alla fall vara mer av ett
växelspel. För nyansens skull skall jag säga att det
ibland förekommer i en mer ideal form. Men det
vanliga är faktiskt att EU-nämndens ledamöter är
frågande och regeringen talar om ungefär hur den
kommer att göra, möts av en invändning och sedan
vet ingen riktigt hur regeringen ändå avser att göra.
Speciellt otillfredsställande blir detta när det inte är en
minister som är närvarande utan någon annan företrä-
dare för regeringen som i sin tur meddelar att han
tänker meddela ministern vad som har diskuterats i
EU-nämnden, och sedan får man se vad ministern
tänker göra. Då är det ett ganska löst samråd. Det
lever inte upp till de krav man kan ställa på ett sam-
råd. Det krävs alltså en skärpning.
De möjligheter till skriftliga beslut som majorite-
ten i KU vill införa gör att vi kommer en bit på vägen.
Men i reservationen har vi ändå velat ge EU-nämnden
en skyldighet att mera regelmässigt ta ställning. Jag
tror att detta skulle skärpa karaktären av samråd, öka
riksdagens inflytande och i en del fall öka kvaliteten
på det material som regeringen presenterar inför
nämnden.
Dessutom borde EU-nämnden också kunna ges
den rätt som motsvarande organ har i andra länder att
initiera debatter i kammaren kring ärenden av större
vikt. Det är beklagligt att majoriteten inte har velat ge
EU-nämnden samma möjligheter som motsvarande
organ har i andra länder.
Frånsett dessa båda särståndpunkter, där jag till-
sammans med andra anmält reservation, tycker jag
ändå att betänkandet är ett steg framåt när det gäller
att utveckla riksdagens arbete med och inflytande i
EU-frågorna. Det upphäver naturligtvis inte den ur-
vattning av demokratin som EU-systemet innebär -
det är ju över huvud taget inte möjligt för ett enskilt
parlament att göra det - men det drar åt rätt håll.
Praktiken får sedan utvisa om detta leder till den
skärpning som vi i Vänsterpartiet eftersträvar eller om
man behöver göra en ny utvärdering och ta förnyade
initiativ för att stärka riksdagens roll och därmed
försvara demokratin.