Fru talman! Statsrådet säger att vi är en lagstiftan-
de församling. Det är tur att det är någon som påmin-
ner oss om det när känslorna rusar i väg på det här
sättet. Hon säger också att vi skall respektera domsto-
larnas självständighet.
Men en sådan här debatt ger ju också viktiga sig-
naler till domstolarna och till dem som har att föränd-
ra lagstiftningen. Domstolarna skall lära sig hur män-
niskor i kris reagerar.
Vad jag förstår skall kön vara osynligt i rättsskip-
ningen, annars är man inte neutral och objektiv. Det
är någonting som alla jurister får lära sig. Men jag
finner det svårt att bortse från att det är just kvinnor
som blir våldtagna och att det finns ett behov av en
specifik kunskap, inte bara om människor i kris utan
specifikt om kvinnor i kris.
Det har sagts i de nämnda domsluten att kvinnorna
inte har gjort tillräckligt motstånd. Jag vill då föra
fram att kvinnorörelsen länge och på goda grunder har
uppmanat kvinnor som hamnar i våltäktssituationer:
Gör inte motstånd, för då är risken uppenbar att ni blir
ännu mer söndertrasade.
Lena Eliasson, 22 år, sparkade och slog. Hon
misshandlades, våldtogs och mördades. Anna-Karin
Stenberg sparkade och skrek. Hon blev mördad av
våldtäktsmannen, som ströp henne med ett par
strumpbyxor.
Vad jag är rädd för när det gäller dessa domar är
de signaler som man ger till svenska män men framför
allt till unga svenska kvinnor, nämligen att vi kvinnor
inte längre skall våga anmäla våldtäkter. Det är fak-
tiskt en fruktansvärd procedur att gå igenom. De för-
dömanden som samhället har gjort när det gäller de
två unga kvinnorna från Södertälje visar ju också att
våldtäkter inte skall anmälas, för samhället står inte på
kvinnornas sida.