Fru talman! Kia Andreasson har frågat mig om jag
avser att verka för en översyn av 6 kap. 3 § brottsbal-
ken så att alla former av sexuellt utnyttjande omfattas
av lagrummet oavsett graden av hjälplöshet hos offret.
Elisebeht Markström har frågat mig dels om jag
avser att se över den lagstiftning som domstolarna har
att följa, i syfte att utröna om lag och förarbeten ger
ett heltäckande straffrättsligt skydd mot sexuella
övergrepp, dels om jag avser att ta initiativ till vida-
reutbildning inom rättsväsendet vad gäller människors
sätt att reagera i allvarliga krisreaktioner som t.ex. vid
våldtäkt.
Bestämmelserna om sexualbrott avser att skydda
den enskildes sexuella självbestämmanderätt. Barn
och unga personer, psykiskt störda personer m.fl. har
därutöver ett särskilt behov av skydd mot sådana
övergrepp. Det finns därför särskilda regler som
skyddar dem. Att en våldtäkt riktar sig mot en ung
person är t.ex. en omständighet som regelmässigt gör
att brottet bedöms som grov våldtäkt. Det finns också
särskilda bestämmelser som direkt tar sikte på att
skydda unga personer, t.ex. sexuellt utnyttjande av
underårig, vissa former av sexuellt ofredande och
förförelse av ungdom.
Jag har i andra sammanhang uttalat att det finns
skäl att se över sexualbrottskapitlet. Bestämmelserna
genomgick en större översyn 1984 och de har sedan
dess ändrats vid ett flertal tillfällen. Dessa ändringar
har skett på grund av att lagstiftaren fortlöpande har
sett över bestämmelserna i syfte ett utvidga det
straffrättsliga skyddet mot sexuella övergrepp. Änd-
ringarna har emellertid fått till följd att kapitlet syste-
matiskt och lagtekniskt kan behöva ses över igen.
Kvinnovåldskommissionen har kommit med förslag
till ändringar i sexualbrottskapitlet, men någon sådan
systematisk översyn av hela kapitlet har kommissio-
nen inte gjort. Det rekvisit för brottet sexuellt utnytt-
jande som Kia Andreasson tar upp i sin interpellation,
nämligen om offret befann sig i vanmakt eller annat
hjälplöst tillstånd, föreslås t.ex. inte ändrat i sak. I
detta avseende föreslår Kvinnovåldskommissionen
endast en språklig ändring, nämligen att ordet van-
makt byts ut mot medvetslöshet.
Vid den översyn som nu förbereds kommer gi-
vetvis även bestämmelsernas sakliga innehåll att
övervägas på nytt. Min utgångspunkt är att de
straffrättsliga bestämmelserna måste skydda varje
person från att mot sin vilja bli utsatt för sexuella
handlingar eller närmanden. Det är min bestämda
uppfattning att skyddet måste vara heltäckande och
alltså ge ett fullständigt skydd för både kvinnors och
mäns sexuella integritet.
Det är naturligtvis oerhört viktigt att personalen
inom rättsväsendet är medveten om och kunnig i t.ex.
frågor om hur brottsoffer reagerar eller kan reagera.
Det har därför sedan mitten av 1980-talet bedrivits
undervisning i form av seminarier, praxisdiskussioner
osv. när det gäller sexuella övergrepp och våld mot
kvinnor. Undervisningen har ofta vänt sig till både
domare och åklagare och anordnats av bl.a. Dom-
stolsverket. Rikspolisstyrelsen fick 1991 i uppdrag att
tillsammans med andra centrala myndigheter genom-
föra fortbildning i frågor som rör våld mot kvinnor.
Den utbildningen har omfattat långt fler personer än
vad man i inledningsskedet trodde kunde omfattas,
och fortbildningen har på många håll resulterat i en
förbättrad samverkan mellan myndigheter i form av
lokala och regionala kontaktnät. Vidare har i Social-
styrelsens projekt Myndighetssamarbete vid kvinno-
misshandel bedrivits fortbildning för bl.a. domare.
Jag vill dock poängtera att det är de enskilda
myndigheterna, t.ex. de enskilda domstolarna, som
har ett ansvar för att personalen har tillräcklig kompe-
tens för att klara av sina arbetsuppgifter. Det finns
utbildning som anordnas av andra än de centrala
myndigheterna som det kan vara värdefullt även för
domare att delta i. Jag tänker då på utbildning som
anordnas av frivilligorganisationerna, t.ex. brottsof-
fer- och kvinnojourer och andra. Jag anser alltså att
det i första hand är myndigheterna som skall ta initia-
tiv till och se till att personalen har tillräcklig kompe-
tens. Samtidigt är jag naturligtvis beredd att medverka
till att Domstolsverket även i fortsättningen anordnar
speciellt riktade kurser för domare i bl.a. ämnet våld
mot kvinnor.
I Kvinnovåldskommissionens slutbetänkande fö-
reslås det på utbildningsområdet att staten tar initiativ
till en riktad utbildning till domare samt att även and-
ra yrkeskategorier som möter våldsutsatta kvinnor
skall fortbildas. Slutligen föreslås det att redan
grundutbildningarna för vissa yrkeskategorier som
möter misshandlade kvinnor skall innehålla under-
visningsmoment som tar upp den speciella problema-
tik som rör våld mot kvinnor. Regeringen kommer att
under 1997 lämna en proposition till riksdagen om
åtgärder mot våld mot kvinnor med anledning av
kommissionens betänkande. Propositionen kommer
bl.a. att ta upp utbildnings- och fortbildningsfrågor.
Både Kia Andreasson och Elisebeht Markström
hänvisar i sina interpellationer till en dom från Söder-
tälje tingsrätt som överklagats till Svea hovrätt. De
åtalade männen friades i hovrätten för ansvar för
sexuellt utnyttjande på grund av att kvinnan inte an-
sågs vara i sådant hjälplöst tillstånd som krävs för
detta brott. Jag varken kan eller vill uttala mig om det
enskilda fallet. Målet är dessutom fortfarande under
prövning. Riksåklagaren har överklagat hovrättens
friande dom. Jag kommer självfallet att följa Högsta
domstolens prövning, och dess avgörande kommer
lika självfallet att vägas in i min bedömning av beho-
vet av ändringar av lagstiftningen. Om Högsta dom-
stolens beslut skulle visa att det finns brister i det
straffrättsliga skyddet mot sexuella övergrepp kom-
mer jag inte att tveka att snarast se till att bristerna
åtgärdas.