Fru talman! Jag har vid det här laget tagit del av
flera domar, där domstolen har lagt stor vikt vid off-
rets sätt att reagera och bete sig. Tyvärr syns det inte
som om modern kunskap om hur brottsoffer kan rea-
gera har påverkat domstolarna på något avgörande
sätt.
Våldtäktsoffer berättar ofta om hur deras medve-
tanden liksom kopplas bort från det som händer med
kroppen.
Jag läste om en som sade så här: Jag var som för-
lamad i hela kroppen, jag kände mig borta i huvudet.
En annan sade: Det blev helt svart ett tag, men jag
vaknade upp då och då av att det gjorde ont i underli-
vet. Jag hade en känsla av att jag inte hade några
kroppsdelar. Jag har ingen uppfattning om hur länge
männen höll på med mig.
Ytterligare en annan flicka, en 15-åring som
våldtogs av ett flertal män - hon vet inte hur många -
sade: Jag blundande hela tiden men tittade upp en
gång. Jag kunde inte skrika, för jag var tvungen att
suga av någon samtidigt som någon annan hade vagi-
nalt samlag med mig. De byttes av då och då, och det
kändes som om jag var en sak som de höll på med.
Jag kräktes.
Det är väl känt att personer som utsätts för grova
övergrepp mot den egna personen inte handlar på
sådant sätt som utifrån sett kan tyckas vara rationellt.
Det handlar om ren överlevnadsstrategi för att und-
komma med livet i behåll och i hopp om att undvika
mer våld. Det är egentligen ett synnerligen rationellt
beteende hos människor, som domstolen måste ta till
sig kunskap om. Därför måste en kompetenshöjning
till så att människors beteende, så som det verkligen
är i nödsituationer, betraktas som ett normalt beteen-
de.
Vi kan var och en föreställa oss situationen med
den unga kvinnan, som väger 45 kilo och som hamnar
i klorna på ett gäng män, vilka är äldre och kroppsli-
gen både större och starkare än hon. Hon hamnar i
t.ex. en bil eller på ett annat undanskymt ställe, kan-
hända en toalett i en lägenhet. Vad har hon för egent-
liga möjligheter att värna sig, att ta sig därifrån eller
bete sig på sådant sätt att förövarna plötsligt kovänder
och respekterar hennes vilja?
Vi får väl ändå inse att förövarna inte är känsliga
för kvinnans rätt till självbestämmande. De har till-
sammans redan påbörjat ett övergrepp och de hetsar
varandra. Vi vet att grupptrycket är starkt, och det
skall inte underskattas.
I sitt svar hänvisar justitieministern till den pro-
position som skall läggas fram i vinter. Justitieminis-
tern talar också om Kvinnovåldskommissionens för-
slag till riktad utbildning till domare och också andra
yrkeskategorier. Det är bra, men det är bråttom.
Jag hoppas att både eventuella lagändringar och
utbildning kan ske redan innan det breder ut sig en
alldeles fullständig rädsla hos unga flickor och deras
föräldrar och bland kvinnor i allmänhet. Det måste
ske innan ett skadligt övermod hos män med knepiga
fantasier om vad vi kvinnor vill ha för sexuellt um-
gänge växer sig alltför starkt. Men framför allt måste
det ske innan uppfattningen breder ut sig att det är
fritt fram att i grupp begå sexuella övergrepp på kvin-
nor, bara alla inblandade förövare håller ihop och
tillstår att man har haft samlag, men att det har varit
frivilligt.