Fru talman! Aldrig har det varit så dyrt att bo. I
varje fall inte sedan efterkrigstiden. Aldrig har det
byggts så litet. I varje fall inte på 1900-talet. Aldrig
har det funnit så många tomma lägenheter, just nu ca
60 000. Bostadspolitiken har kört rejält i diket. Or-
sakssammanhanget är naturligtvis komplext, men
mycket av problematiken är av politisk karaktär. Det
har fattats många beslut med stor negativ verkan.
Det började med skattereformen, där man på poli-
tisk väg bestämde att minska skatterna på inkomster
för medel- och höginkomsttagare och öka boende-
kostnaden för alla. I början av 90-talet steg kostnaden
rejält på grund av detta med minst 20-30 %. Dess-
utom hölls inte löften om höjda barnbidrag och bo-
stadsbidrag som kompensation till framför allt lågin-
komsttagarna.
Budgetsaneringen har dessutom kraftigt reducerat
både barnbidrag och bostadsbidrag. Nu återgår barn-
bidragen till den gamla nivån. Men de är fortfarande
inte på den nivå som utlovades i samband med skatte-
reformen. Trots detta skall från 1999 skattereformen
gälla fullt ut i och med att den s.k. värnskatten fasas
ut. Övriga löften gäller inte. Hur skall ni socialdemo-
krater förklara detta för väljarna? Är detta ett exempel
på rättvis fördelningspolitik?
Under de borgerliga regeringsåren togs mycket av
lagstiftningen bort när det gäller den sociala bostads-
politiken. Ett nytt bostadsfinansieringssystem infördes
som egentligen har som syfte att ta bort de statliga
bostadssubventionerna. Dessa förändringar har sedan
den socialdemokratiska regeringen fortsatt att admi-
nistrera utan några större invändningar. Man kan litet
elakt säga att ni till väldigt stor del fullföljer den bor-
gerliga regeringspolitiken.
Den bostadspolitiska propositionen lyser med sin
frånvaro. I detta betänkande tvingas nu utskottet att
skriva formuleringar om att vi förväntar oss en pro-
position i början av 1998 för att kunna behandla dessa
frågor under pågående riksdagsår. Tyvärr är jag ändå
inte fullständigt övertygad om att det kommer en
proposition. Det vore bra om vi i dag fick ett förtydli-
gande och ett kraftfullt uttalande från socialdemokra-
tiskt håll i dagens debatt om vad som egentligen gäl-
ler.
Varför råder det så stor tveksamhet, kan man fråga
sig? Det beror dels på att regeringen inte vill använda
delar av det utredningsmaterial som finns att tillgå -
jag tänker bl.a. på utredningen om de allmännyttiga
bostadsbolagens framtida ställning - dels på resultatet
av den bostadspolitiska utredningen, vars direktiv
omöjliggjorde en grundlig analys av bostadspolitikens
ekonomiska bekymmer. Hela utredningen skulle an-
passas till ett mycket kortsiktigt perspektiv, nämligen
att passa in i 1998-2000 års budget.
Den djupgående analys som krävdes av skatterefor-
mens betydelse för boendekostnaderna liksom av den
pågående budgetsaneringens effekter fick inte behand-
las. Det blir då självklart så att man misslyckas med
att skapa långsiktiga stabila spelregler för den fortsat-
ta bostadspolitiken. Trots detta finns det naturligtvis
många goda förslag och synpunkter i utredningen att
ta fasta på. Men de ekonomiska slutsatserna vilar på
en mycket bräcklig och delvis felaktig grund. De som
utsett Jörgen Andersson till utredningsminister i ställt
för inrikesminister har naturligtvis inte helt fel. Dess-
utom har han misslyckats med utredningsdirektiven,
och det är minst lika oroväckande.
Inom borgerligheten är man inte heller nöjd. Där
skjuter man dock in sig på andra slutsatser än de som
jag och Vänsterpartiet drar. För borgerligheten är
fastighetsskatten den stora boven. Det är en mycket
förenklad bild av verkligheten. Dessutom är den inte
korrekt. Fastighetsskatten är ett problem i många fall,
men inte ett generellt problem. För hyran i en lägen-
het motsvarar den ca 4 % av kostnaden. För en tre-
rummare som kostar 5 000 kr i månaden motsvarar
alltså fastighetsskatten ca 200 kr. Det är en icke för-
aktlig summa, men den är naturligtvis inte avgörande
för att hyresnivån totalt sett är så hög.
När det gäller bostadsrättsinnehavare och egna-
hemsägare är kostnaden väldigt varierande eftersom
den är avhängig det taxeringsvärde som fastigheten
betingar. För många kan detta skapa problem, men
inte generellt, och inte för någon särskild grupp av
människor.
Det som dock kan konstateras, och som inte den
bostadspolitiska utredningen fick syssla med, är att
politiska beslut, som skattereformen, drabbat de olika
boendeformerna väldigt orättvist. I en debattartikel i
Dagens Industri skriver Ove Bengtsberg, Byggnads
ordförande, och LO-ekonomen Stig Carlsson: "Att
hyresgästerna fått sämre utveckling av boendekostna-
derna än andra boende är inte bara en rättvisefråga;
det skadar också samhällsekonomin. --- Bostads-
kostnaderna i hyresrätten har sedan skattereformen
utvecklats betydligt ogynnsammare än i övriga upplå-
telseformer. Bostadskostnaderna för egnahem ... har
ökat med 35 procent sedan 1989, det vill säga i takt
med konsumentprisindex - i hyresrätten har de ökat
med nästan 100 procent!"
Det skall bli intressant att se vilka slutsatser rege-
ringen drar av detta i den kommande bostadsproposi-
tionen. Att då, som de borgerliga partierna gör, enbart
skjuta in sig på fastighetsskatten, är en grov förenk-
ling av problematiken och, som jag ser det, ett led i
kraven på skattesänkningar generellt. Jag skall dock
ge er rätt på en punkt. Om regeringen fortsätter att
avveckla den statliga bostadspolitiken är det natur-
ligtvis inte möjligt att fortsätta den här politiken med
avseende på fastighetsskatten heller.
Vänsterpartiet vill dock utveckla - inte avveckla -
den statliga bostadspolitiken. Det gör att vi har en helt
annan utgångspunkt för våra idéer om bostadspolitik.
Vad Socialdemokraterna vill i den här frågan får väl
den kommande bostadspropositionen visa.
Kommunerna får ett allt större ansvar för bostads-
politiken, men de skjuter över ansvaret på de kommu-
nala bostadsbolagen. Marknadsanpassningen blir allt
tydligare och visas alltmer öppet. De kommunala
bostadsbolagen ses numera som vilka bolag som
helst. Krav på avkastning till ägarna, kommunerna, är
viktigare än möjligheterna att föra en social bostads-
politik. Den bostadspolitiska debatten i kommunernas
fullmäktigeförsamlingar är död. Frågorna hänvisas till
de kommunala bostadsbolagens styrelserum. De är
inte öppna för insyn eller föremål för diskussion.
De privata fastighetsägarna skall med frivilliga
överenskommelser övertygas att lämna ifrån sig ett
visst antal lägenheter. Följande exempel hoppas jag
skall få er att vakna till. Jag skall citera ur ett brev till
Stockholms bostadsförmedling från den privata fas-
tighetsägargruppen Ljungbergs. Följande krav ställs
på blivande hyresgäster:
"Hyresgästen skall ha fast inkomst som står i rim-
lig proportion till den hyra som skall betalas, eller på
annat sätt kunna påvisa tillräcklig betalningsförmåga
för aktuell lägenhet. Beroende av hjälp från sociala
myndigheter för att klara hyran är ej acceptabelt.
Om hyresgästen, eller dennes familj/umgänge, har
sociala problem av sådan art att störningar i boendet
riskeras, är det ett tungt vägande skäl att ej acceptera
hyresgästen.
Hyresgästens familjestorlek skall stå i rimligt för-
hållande till storleken på den sökta lägenheten.
Hyresgästen får inte ha bestående betalningsan-
märkningar eller ha andra ej uppklarade betalnings-
förpliktelser.
Hyresgästen måste acceptera de principer som lig-
ger till grund för LjungbergGruppens förvaltning,
med ett starkt fokus på nära kommunikation mellan
hyresgäster och hyresvärd, och även kommunikation
och grannsamverkan mellan hyresgäster. Vilja och
förmåga till interaktion och kommunikation är alltså
viktigt.
Hyresgästen måste även lämna referenser, helst
från såväl arbetsgivare som tidigare hyresvärd.
Är vi osäkra på hur väl lämpad en eventuell hy-
resgäst är, undersöker vi alla tänkbara aspekter för att
försöka ta reda på om så är fallet - för såväl vår som
hyresgästens skull. Detta kan t ex innebära att vi i
vissa fall gör hembesök hos hyresgästen."
Är detta Sverige 1998? Det kan man ju fråga sig.
Är det inte dags att återupprätta den sociala bostads-
politiken?
Detaljerna i det lagda budgetförslaget för 1998
känns inte särskilt meningsfulla att diskutera eftersom
ramen redan är fastställd. När den finanspolitiska
debatten avslutats, där utskottsledamöter med liten
eller ingen kännedom om bostadspolitikens villkor är
de som har avgjort utgiftsramens storlek, känns dis-
kussionen om sakinnehållet överflödig. Det är en
effekt av den nuvarande budgetprocessen, som man
kan prata länge och mycket om, men den kan vi tyvärr
inte påverka här och nu.
Det blir inte bättre av att regeringen i budgetpro-
positionen betänkligt slarvar med budgetbeskrivning-
arna på flera håll. Det gäller bl.a. besparingarna på
räntebidragen och Lantmäteriverkets verksamhet. Det
kan inte vara möjligt att riksdagsledamöterna skall
behöva uppträda som budgetdetektiver och försöka
finna ut vad som är rätt och fel i beslutsunderlaget
från de olika departementen. Detta bör föranleda en
skarp reprimand från riksdagens sida mot regeringens
sätt att arbeta.
När det sedan gäller de olika sakanslagen är rege-
ringens anslag till bostadsbidragen naturligtvis otill-
räckligt. Det bör förstärkas på flera sätt. Stora barn-
familjer bör få behålla nuvarande regler för det fjärde
och femte barnet oavsett om flerbarnstillägget återin-
förs eller inte. Studerande bör få bostadsbidrag oav-
sett ålder och ungdomsbostadsbidraget bör göras om
så att det även passar för dem som har låga inkomster
men inte studerar och inte är berättigade till studielån.
I dag får de gå till socialbyrån för att över huvud taget
kunna bo.
Vänsterpartiet vill införa det som den bostadspo-
litiska utredningen sade sig vilja införa, nämligen ett
stöd för nyproduktion av bostäder - men med krav på
hyrestak och starka miljökrav. Vi vill också införa ett
ombyggnadsstöd med miljöinriktning. Där finns det
ett enormt behov över hela landet.
Nybyggnation är bara aktuell i vissa storstadsom-
råden och några högskoleorter. Socialdemokraterna
lägger sina investeringspengar i en ekologisk om-
ställningsfond som skall administreras av regeringen
och delas ut med ett ganska stort mått av godtycke.
Hur mycket som skall gå till direkta investeringar i
form av bostadsbyggande är väldigt osäkert eftersom
de flesta ansökningar från kommunerna berör en rad
andra områden. Det finns alltså inga garantier för den
nödvändiga ombyggnadsprocessen till ett långsiktigt
hållbart boende.
Till slut vill jag uppehålla mig vid utvecklingsfrå-
gorna runt bostadspolitiken. Vänsterpartiet vill att
kommunerna skall upprätta obligatoriska boendepla-
neringsprogram där man redovisar på vilket sätt man
vill lösa boendemiljöfrågor, segregationsfrågor och
planeringsfrågor. Det betyder att man måste samarbe-
ta över sektorsgränserna på ett helt annat sätt än vad
som görs i dag. Fysiska planerare, trafikplanerare,
socialt och ekonomiskt ansvariga skall, tillsammans
med berörda fastighetsägare och inte minst de boen-
de, utforma detta i samråd med politikerna. Detta
krävs för att se helheten i problematiken.
På den statliga nivån måste man göra detsamma.
Antingen samlar man de bostadspolitiska frågorna i
ett departement - och det naturliga i detta fall är Inri-
kesdepartementet - eller så får berörda ministrar bilda
en ledningsgrupp som håller samman dessa frågor på
ett övergripande sätt. Rätten till en bostad är ytterst ett
samhällsansvar och inte en marknadsfråga. Den s.k.
marknaden kommer aldrig att klara detta med en bra
bostad i en god miljö till ett rimligt pris. Den som tror
det tror på en myt.
Härmed, fru talman, yrkar jag bifall till reservatio-
nerna 12 och 28.