Fru talman! Dagens bostadsdebatt, om än på sena
kvällen, kommer att handla om dels anslaget till ut-
giftsområde 18 - Samhällsplanering, bostadsförsörj-
ning och byggande - dels en rad motioner från all-
männa motionstiden med olikartade teman inom detta
område. Så långt är innehållet detsamma i bostadsut-
skottets första betänkande som vid förra årets debatt. I
år är det dock en skillnad. Förslag om fortsatt till-
lämpning av reglerna för överlåtelser av allmännyttiga
bostadsföretag tillkommer nämligen.
De ekonomiska ramarna har redan fastställts för
1998 av riksdagsmajoriteten, Socialdemokraterna och
Centerpartiet. Moderata samlingspartiet förordar å sin
sida en annan inriktning av den ekonomiska politiken
och budgetpolitiken. I förhållande till den beslutade
ramen för bostadsutskottet vill moderaterna spara
ytterligare på anslagen för Boverket, räntebidragen,
Statens bostadskreditnämnd, bostadsbidragen, läns-
styrelserna, Lantmäteriverket och på stöd till investe-
ringsprogram. Moderaterna förespråkar alltså en an-
nan inriktning och kommer därför inte att delta i be-
slutet under mom. 1 om fördelningen av anslagen
inom område 18. Detta finns beskrivet i vårt särskilda
yttrande.
Under rubriken Bostadsförsörjningen finns tio
moderata reservationer som beskriver inriktningen
och utformningen av en moderat boendepolitik för
framtiden. I en gemensam reservation från Modera-
terna, Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna
avvisas regeringens förslag att även 1998 och 1999
tillämpa nuvarande regler för överlåtelser av allmän-
nyttiga bostadsföretag.
Boendet är centralt för oss alla. Under olika ske-
den i livet efterfrågar människor olika former och
alternativ av bostäder. Behoven och prioriteringarna
är inte desamma när man är ung eller lever singel som
när det blir dags att bilda familj eller när barnen har
flugit ut. Därför är det viktigt att slå fast att det är
människors efterfrågan som skall styra vad som skall
byggas och hur bostäderna skall se ut.
Det viktiga för regeringen i framtiden blir därför
att lägga produktionspolitiken och regleringspolitiken
bakom sig. Den förda bostadspolitiken har genom
subventioner stimulerat till överstandard, och det
gäller inte bara ytmässigt. Den har också haft till följd
att många inte längre har råd att betala boendet med
egna pengar. Tillsammans med pålagor från stat och
kommun uppgår i dag de svenska hushållens boende-
kostnader till mer än en tredjedel av det privata kon-
sumtionsutrymmet. Det är mest i Europa. Det är verk-
ligen inte konstigt att medborgarna reagerar och vill
ha svar från regeringen om vad den tänker göra.
Men så mycket till svar har inte kommit fram vare
sig från inrikesministern själv eller från socialdemo-
kraterna i utskottet. Det enda som sagts är att det
kommer en bostadspolitisk proposition i början på
nästa år, men inte närmare bestämt när. Tydligen har
inte ens Lennart Nilsson ännu kunnat pressa fram
besked från sina meningsfränder i regeringen om
åtgärder emot fastighetsskattens skadliga inverkan på
boendekostnaderna, inte minst för alla dem som bor i
lägenhet. Vad kan det bero på?
Villrådighet och obeslutsamhet är betecknande för
regeringen. Det är uppenbarligen så att regeringen
slits mellan olika särintressens propåer. Därför har
inte heller några förslag om en sammanhållen bo-
stadspolitik ännu hamnat på riksdagens bord. Det
beklagar jag. Det beklagar också de boende. Beska
sanningar utsägs så gott som dagligen om skatters och
avgifters påverkan på Europas högsta boendekostna-
der. Men vad gör regeringen? Ingenting, absolut ing-
enting!
Det enda som regeringen orkat med är att snickra
samman ett diskriminerande regelsystem för bostads-
bidrag och att bestraffa de kommuner som försöker
göra något åt en pressad ekonomisk situation genom
att sälja delar av eller hela kommunala bostadsbolag.
Förslaget är dessutom ett faktiskt intrång i det kom-
munala självstyret. Regeringen har tydligen helt bort-
sett ifrån den massiva kritik som inte minst de egna
socialdemokratiska kommunalråden framfört. Det är
märkligt. Detta är ju en regering som berömmer sig av
att lyssna. Inte heller visar regeringens egen utvärde-
ring av försålda kommunala bostadsföretag att utbu-
det på den lokala marknaden i något fall påverkats
eller att de boende skulle ha kommit i kläm.
I en situation där bostadsmarknaden uppenbarli-
gen har stora problem lägger regeringen förslag som
sätter käppar i hjulet för de kommuner som söker lösa
sina problem. Det är t.ex. många lägenheter som står
outhyrda, speciellt i kommunalt ägda fastigheter, och
dessa står därmed också på ruinens brant. Hur hänger
detta samman med vad som skrivs i betänkandetexten:
"Beslut om de kommunala bostadsföretagens vara
eller icke vara är en fråga för den kommunala nivån"?
Det finns inte mycket som tyder på att bostadssi-
tuationen har förvärrats eller att hyrorna skulle vara
systematiskt högre i de bostadsområden som har pri-
vatiserats. Tvärtom har utredningen om de allmännyt-
tiga bostadsföretagen visat att de boende är mycket
nöjda med de nya ägarna. Tillgänglig statistik visar
dessutom att privata förvaltare är mer kostnadseffek-
tiva än motsvarande kommunala. Hyresgästerna
skulle alltså på lång sikt tjäna på att lägenhetsbestån-
det går över i privat ägo.
Som moderat anser jag att kommuner inte skall
ägna sig åt att äga eller hyra ut bostäder. Därför bör
kommunerna sälja sina fastigheter och bostadsbolag.
Alternativt kan de erbjuda de boende att köpa sin
bostad. Det innebär att kapital kan frigöras och an-
vändas till mer angelägna verksamheter än bostadsä-
gande, till nytta för medborgarna och skattebetalarna i
kommunerna.
Dagens bostadsbidrag är ett annat tydligt exempel
på den rundgång och politiska styrning som präglar
statens agerande gentemot familjer och enskilda. Det
höga skattetrycket har drivit upp boendekostnaderna
samtidigt som inkomstbeskattningen lämnar för litet
kvar av lönen att leva på. Målet bör naturligtvis vara
att den enskilde skall kunna leva på sin lön och betala
sin hyra utan att vara beroende av bidrag. Först då blir
människor riktigt trygga. Åtgärder måste därför vidtas
för att växla dagens bidrag mot sänkt skatt. Som ett
led i denna utveckling bör en samordning av bo-
stadsbidragen och övriga socialpolitiska åtgärder
komma till stånd.
Men innan detta helt kan förverkligas måste något
göras för att rätta till de negativa konsekvenser som
ändringarna i reglerna för bostadsbidragen har fått för
många hushåll, inte minst för boende på landsbygden,
något som vi moderater upprepade gånger varnat för.
Redan förra hösten föreslog vi att de beslutade för-
ändringarna skulle omprövas och rivas upp. Vi mode-
rater vill att följande ändringar skall träda i kraft den
1 januari 1998: Hushållsinkomsten skall ligga till
grund för bostadsbidraget, ytnormen avskaffas och
barnpensionen skall inte ingå i den bidragsgrundande
inkomsten om den inte kan användas för att täcka del
av bostadskostnaden.
Eftersom socialdemokraterna i utskottet ingenting
vet och statsrådet Jörgen Andersson inte vill diskutera
bostadspolitikens sakfrågor, utan gömmer sig bakom
och bara hänvisar till en proposition i fjärran, ställer
jag här till slut några raka enkla frågor.
Har Jan Danneman rätt då han säger att det är dags
att ta bort fastighetsskatten? Håller socialdemokrater-
na i utskottet med Jan Nygren när han säger: Fastig-
hetsskatten lägger sten på bördan. Detta är orimligt
och det är risk för fler konkurser med personliga
tragedier som följd?
Är det rimligt att fastighetsskatten motsvarar en
till två månadshyror av hyreskostnaden för en normal
lägenhet? Vad tänker Lennart Nilsson göra åt detta?
Vad svarar Lennart Nilsson ordföranden för Hyres-
gästerna och Riksbyggens VD, f.d. biträdande stats-
ministern på dessa frågor?
Allra sist konstaterar jag: Det allra främsta för en
väl fungerande bostadspolitik är och förblir en hållfast
allmän ekonomisk politik med ett sänkt skattetryck.
Detta ger de bästa förutsättningarna för människors
trygghet och välfärd. För att uppnå en sund bostads-
politik måste, enligt moderaterna
bostadssubventionerna avvecklas i takt med att
fastighetsskatten sänks och tas bort
bruksvärdessystemet tillämpas så som det ur-
sprungligen var tänkt
kommunalt ägande av bostadsföretag avvecklas
bosparandet stimuleras
ägarlägenheter införas
Förslag med en sådan inriktning sätter de boende i
förgrunden. Det som behövs är enkla, fasta och stabila
spelregler så att var och en kan överblicka sin situa-
tion och inte från tid till annan styras av ändrade
skatter och bidrag eller diverse politiska hugskott.
Härmed yrkar jag bifall till reservationerna 6 och
7 samtidigt som jag naturligtvis ställer mig bakom
övriga moderata reservationer.