Fru talman! Jag skall koncentrera mig på några
mycket anmärkningsvärda beslut som fattats i den här
kammaren sedan maj 1996 av Socialdemokraterna
med stöd av Centern. Besluten berör grundläggande
förändringar av bostadsbidragen som på ett olyckligt
sätt drabbat många familjer och ensamstående med
barn, som just för barnens skull och av livskvali-
tetsskäl valt ett eget boende i småhus.
Dessa olyckliga regler permanentas nu genom det
budgetförslag avseende Utgiftsområde 18 som ligger
på riksdagens bord. Min förhoppning har tidigare stått
till att den utlovade bostadspolitiska propositionen
skulle komma att innebära att man rättade till situa-
tionen på bostadsbidragsområdet. Men tyvärr tycks
den utebli. Den bostadspolitiska utredningen uttryckte
tydligt och klart att åtgärder för att stärka de svagaste
hushållen via utökade bostadsbidrag måste vara en
högt prioriterad åtgärd. Man pekade dessutom på
nödvändigheten av en sänkt fastighetsskatt.
Varför tillåter man att barnfamiljer drivs från hus
och hem? Trots att reglerna varit i bruk sedan den
1 januari 1997 kommer fortfarande nödropsskrivelser
från familjer som är drabbade av uteblivna eller
sänkta bostadsbidrag, ofta i kombination med höjda
taxeringsvärden och höjd fastighetsskatt. Bostadsbi-
dragen är ju ändå avsedda att stödja de svagaste hus-
hållen.
Är detta verkligen rätt sätt att göra besparingar?
De små justeringar som gjordes för att lindra skador-
na, efter hård press av verkligheten, blev inget annat
än propagandistiska luftballonger och möjligen ett sätt
för socialdemokrater och centerpartister att döva ett
dåligt samvete.
Fru talman! Egen härd är guld värd, lyder ett
gammalt känt ordspråk. Jag undrar: För vem? Jo, för
staten, som redan innevarande år kammar in betydligt
mer pengar från bostadssektorn än vad man ger i olika
typer av bidrag. Det är således dags att snarast utöver
höjda bostadsbidrag också våga ta itu med fastighets-
skattefrågan.
Bakgrunden är att bostadsbidragen har vuxit fram
genom en hel rad av reformer sedan början av 30-
talet. En stor del av bostäderna i tätorterna var då så
usla att de inte gick att försvara från hygieniska ut-
gångspunkter. Särskilt för barnfamiljerna var den
tekniska standarden ett allvarligt problem. Redan
1935 beslutade riksdagen om särskilda stödåtgärder
för att bereda mindre bemedlade, barnrika familjer i
städer och tätorter billiga hyresbostäder. Bidragen
som innebar en hyresreducering utgick till hushåll
med minst tre barn. Bostaden i de s.k. barnrikehusen
skulle bestå av minst två rum och kök och vara full-
värdigt utrustade. Några år senare vidgades sedan
möjligheten till familjebidrag och bostadsanskaff-
ningslån till egnahem, och det gällde då även familjer
på landsbygden. Familjestödet, det var ett familjestöd,
utvecklas sedan under åren för att 1986 få målsätt-
ningen att hushåll med bostadsbidragets hjälp skulle
kunna efterfråga en bostad med eget rum för varje
barn.
Historiskt fanns alltså familjen i centrum. Svensk
bostadspolitik har en gång i tiden kännetecknats av att
familjen stått i centrum. Vid sidan av åtgärder för att
avskaffa arbetslösheten efter kriget och dessutom
satsningen på den yttre miljön satsade man på famil-
jen. I Hem och familj-utredningen från 1947 sågs de
små nära gemenskaperna som avgörande för hela
människans utveckling. Familjen sågs som centrum
för samlivet, arbetet och konsumtionen. Barnfamiljer-
nas situation togs särskilt upp till granskning med
förslag till åtgärder som syftade till att avskaffa trång-
boddhet och dålig boendestandard. Kriget hade också
väckt frågan om hur man kunde stödja utvecklingen
av en demokratiskt sinnad människotyp, och familjer-
na sågs i ett nytt sociologiskt perspektiv som den
viktigaste primärgruppen.
I dag, efter 50 år, två generationer senare, har
familjernas boendestandard höjts betydligt, från
trånga och omoderna bostäder till stora och moderna
lägenheter eller rymliga småhus, ofta med eget rum
för varje barn.
Men, fru talman, de politiska strömningar som un-
der senare tid påverkat utformningen av boende- och
familjepolitiken i vårt land har i stor utsträckning
byggt antingen på ett socialistiskt, kollektivistiskt
synsätt eller på ett liberalt, individualistiskt synsätt.
Båda dessa strömningar tonar ned familjens och den
lilla gemenskapens betydelse. Familjen uppfattas som
ett hot mot den kollektiva solidariteten - inte som en
tillgång.
Senare års regelförändringar innebär ett trendbrott
i den bemärkelsen att bostadsbidragen inte längre i
verkligheten svarar mot de uppställda målen.
De kraftiga bostadsbidragsminskningar som i
budgetpropositionen för 1998 permanentas och som
drabbar många barnfamiljer innebär att målet, att
familjer skall kunna efterfråga en bostad där varje
barn under åtminstone skolåren har ett eget rum, ser
mycket avlägset ut.
Vart tog egentligen familjen vägen? Med de nya
bostadsbidragsreglerna är snart den sista spiken sla-
gen i kistan mot en familjevänlig politik. Med indivi-
duella inkomstgränser som grund för bidraget marke-
ras tydligt ett ideologiskt inslag, som vi mött tidigare.
Den sista möjligheten för de föräldrar som vill välja
att under några viktiga år under småbarnstiden stanna
hemma med barnen dras nu undan. Det handlar san-
nerligen inte om någon valfrihet. Det kan lätt kännas
igen som gammal socialdemokratisk förmyndarpoli-
tik, nu stödd av Centern.
Detsamma gäller reglerna om begränsning av den
bidragsgrundande bostadsytan. Det slår hårt mot barn-
familjer som ofta, av naturliga skäl, är beroende av
större bostadsytor. För boende på landsbygden finns
ofta inget annat att tillgå vid förvärv av befintliga
bebyggda fastigheter.
Barnfamiljer styrs i dag mot sin vilja från egna-
hem till hyresfastigheter med lika höga eller t.o.m.
högre boendekostnader. Det bör också uppmärksam-
mas att 75 % av alla barn bor just i villa och att hu-
vuddelen av barnfamiljerna så önskar.
Dessa besparingar går också stick i stäv med
ambitionen att minska de generella bostadssubventio-
nerna och i stället rikta stödet till särskilt utsatta grup-
per. Regeringen gör både-och.
Fru talman! Jag vill också påstå att hela det system
som nuvarande regering byggt upp har flera anmärk-
ningsvärda brister ur fördelningspolitisk synvinkel.
Barnomsorgssubventionerna har i stor utsträckning
tillfallit redan resursstarka hushåll. Föräldrapenningen
är lägre ju sämre ekonomisk situation kvinnan har
innan hon får barn och omvänt högre för redan högav-
lönade kvinnor. Barnbidraget utbetalas lika till alla,
oavsett om man är miljonär eller pressat långinkomst-
tagarhushåll. Endast bostadsbidraget kan sägas ha
gynnat just resurssvaga hushåll på ett särskilt sätt. Nu
har även detta sista halmstrå försvunnit för många.
Vad handlar detta om annat än ren diskriminering
av
- ensamstående med barn som vill bo kvar i sitt
egnahem
- familjer där en valt att vara hemma eller arbeta
deltid
- familjer där en studerar
- familjer som erhållit s.k. förvärvslån
- människors valfrihet?
Den kristdemokratiska boendepolitiken har som
utgångspunkt att människor skall kunna känna trygg-
het i sitt boende. Detta är en del i kristdemokratisk
familjepolitik. Därför hävdar vi fortfarande bl.a. att
inkomstberäkningen för erhållande av bostadsbidrag
skall grundas på den samlade familjeinkomsten. Vi
föreslår vidare betydligt generösare ytbegräsningsra-
mar eller att dessa helt slopas.
Valfriheten när det gäller boendeform är för oss en
fundamental sak. Möjligheter till att skapa en positiv
hem- och boendemiljö med fungerande familjer är av
stor betydelse när vi vill bygga ett gott samhälle. I en
miljö av trivsel och gemenskap kan en positiv
normöverföring fungera och motverka rotlöshet och
våldstendenser.
Fru talman! Till sist något om bosparande.
Med kunskap om att huvuddelen av barnfamiljer-
na föredrar ett boende i eget hem och att förverkli-
gandet av den drömmen innebär tillgång till betydlig
egeninsats kan ett särskilt bosparande vara till hjälp,
inte minst med tanke på att hålla de löpande boende-
kostnaderna nere. Det handlar om att rätt planera för
framtiden.
Det är därför pedagogiskt bra att hjälpa ungdomar
med tydliga regler genom att på något sätt subventio-
nera ett bosparande.
Det nuvarande ungdomsbosparandet har begrän-
sad betydelse för unga familjers bostadsköp på grund
av de restriktiva reglerna. För att ungdomsbosparan-
det skall bli ett verkligt alternativ till annat sparande
behöver nuvarande regler justeras och kompletteras.
Undersökas bör om ungdomsbosparandet kan vida-
reutvecklas och övergå till ett allmänt bosparande
utan den snäva åldersgräns som gäller i dag.
Ett annat intressant alternativ värt att analysera är
Bofrämjandets förslag till bosparlånesystem med det
tyska bosparkassesystemet som förebild. Det systemet
har ca 25 miljoner sparare nere i Europa och är på
stark framväxt.
Med vetskap om att inrikesminister Jörgen An-
derssons har uttryckt intresse för ett bosparsystem är
det kristdemokraternas förhoppning att ett sådant
genomarbetat förslag kommer som en del i den för-
väntade bostadspropositionen.
Fru talman! Vi kristdemokrater står naturligtvis
bakom alla våra yrkanden och reservationer i det här
betänkandet, men här och nu yrkas bifall till vår re-
servation nr 2, som innebär en satsning på rättvisare
bostadsbidrag och dessutom till reservation nr 26,
som berör frågan om införandet av ett svenskt bospar-
system.