Herr talman! Eva Eriksson har redogjort för den
process som inleddes med ett avståndstagande från
storlänet som sedan slutade med att hon fann att det
tillfredsställde hennes önskemål och synpunkter på
politiken.
För mig har det funnits två krav på den lokala of-
fentliga verksamheten. Det ena är att den skall vara
långsiktig, och det andra är att den skall tillgodose en
modern tids krav på föränderlighet. Studerar man då
de olika regioner som finns ute i Europa, noterar man
att det finns regioner med och utan lagstiftande upp-
gifter. Det finns regioner med och utan beskattnings-
rätt. Det finns regioner med och utan gränsöverskri-
dande samverkan. Och det finns regioner som funge-
rar i geografisk förening och utan geografisk förening.
Jag menar att långsiktigheten och föränderligheten,
ställt i relation till de olika former av regioner som
finns, måste vägas in.
När det gäller landstingssidan har min erfarenhet
av nu 27 år i landstinget sagt mig att de villkor som
gällde när jag kom in i landstinget i början på 70-talet
har förändrats så fundamentalt att vi måste stöpa om
hela den stora sjukvårdsverksamheten. Vi föreslår i
stället att ansvaret för sjukvårdsverksamheten skall
ligga på kommunal nivå för att den skall ligga så nära
patienterna som möjligt. Vi betraktar alltså lands-
tinget som en föränderlig institution, precis som vi
kan tänka oss när det gäller institutioner av annat slag,
t.ex. kommunalförbund och i vissa fall också bolag.
Jag vill nu ställa frågan: Vilken plats har dessa
fundamentala synpunkter haft för Eva Erikssons
ställningstagande i den process som hon så tydligt
beskrev?