Herr talman! Det har sagts att detta är ett historiskt
beslut. På något vis känns det mer som att vi nu går in
i och bekräftar en organisation som vi faktiskt redan
jobbar i. Jag tycker att man har sagt ett och annat
överord om det nya. Det här har varit en ganska lång
resa. En och annan i salen har sagt att de har varit
med i 27 år, och det finns de som har varit med ännu
längre.
De olika länen i Västsverige har aldrig klarat sig
själva. Vi har varit tvingade till samarbete på olika
områden. Ett organiserat samarbete började framför
allt inom sjukvården. Det ledde så tidigt som år 1969
till att det bildades en västsvensk planeringsnämnd
just för att kunna ge skaraborgare, älvsborgare, bohus-
länningar och göteborgare en bra sjukvård.
Vi i Skaraborg har haft mycket stor nytta av det.
Om vi inte hade deltagit i det samarbetet hade en och
annan skaraborgare inte fått den vård som de på detta
sätt kunnat få. Detta arbete har utvecklats. Det gick så
långt att de som satt i planeringsnämnden själva
tyckte: Det kan inte vara rimligt att vi i en relativt
liten grupp diskuterar dessa stora frågor som i stort
sett rör halva landstingets budget. Man bildade då ett
kommunalförbund. Vi har redan frivilligt gått denna
långa väg. Under den resan har ingen krävt folkom-
röstning. Det är mycket underligt, måste jag säga. Vi
har redan gått en lång bit.
När det gäller de statliga utredningarna var den
s.k. Birgerssonsska utredningen, dvs. Västsverigeut-
redningen, mer eller mindre en beställning av de poli-
tiska partierna i Västsverige. Den remissbehandlades
av de politiska partierna. De politiska partierna svara-
de: Det ser bra ut. Vi måste jobba mer ihop. Vi vill nu
att regeringen går vidare och tillsätter någon form av
utredning eller beredning för att vi skall kunna kom-
ma fram till en lösning. Man sade också: Vi vill att
det sker relativt snabbt, eftersom vi ser ett så stort
behov av att få en möjlighet att hitta en annan organi-
sation i Västsverige. Det blev Regionberedningen
som tillsattes.
Inget av det som vi diskuterar i dag har alltså hit-
tats på av någon central byråkrat eller central politi-
ker. Tvärtom har de politiska partierna i Västsverige
varit mycket aktiva i den här processen. Jag tror att
det kan vara bra att känna till det.
Diskussionen om det här har, inte minst på lands-
tingssidan, förts ur den demokratiska aspekten. De
som har suttit i planeringsnämnden och de som i dag
sitter i kommunalförbundet känner att de inte har en
bra demokratisk organisation. Om väljarna skulle
vilja välja bort dem som sköter sjukvården, har de i
dag ingen möjlighet till detta. Det måste nämligen ske
via landstingsval, alltså via indirekta val. Det går inte
att utkräva något direkt ansvar.
Som en och annan nog kan intyga har det också
gått så långt att landstingen i Västsverige i dag, sedan
de släppt ifrån sig sjukvården, inte har så många ären-
den kvar att diskutera. Också i de ärenden som är kvar
behöver samordning ske med övriga län. Det handlar
framför allt om verksamhet inom kulturområdet, där
vi har ett omfattande samarbete i Västsverige.
Detta gäller på landstingssidan. Den andra sidan är
den statliga, alltså länsstyrelsen. Jag är ledamot i
länsstyrelsen och vet vilka ärenden som där behand-
las. Man kan säga att det numera inte finns ett ärende
på länsstyrelsens bord där det inte blir en diskussion
om att det inte kan lösas av oss själva i Skaraborg. Vi
måste ha överläggningar med älvsborgarna, med
göteborgarna och ibland t.o.m. med värmlänningarna
för att lösa våra frågor.
Den modell som vi har i dag kräver alltså ett
ständigt sammanträdande och förhandlande. Det åtgår
enorma resurser för denna byråkrati. Jag tycker att
den kan effektiviseras. Den som vill effektivisera den
statliga organisationen bör anamma det förslag som
föreligger.
Vi kommer att få en tydligare beslutsstruktur,
framför allt på landstingssidan och inom sjukvårds-
området. Det blir enklare att hantera det statliga om-
rådet. Jag måste som länsstyrelseledamot ärligt säga
att jag tyckte att det var bra att Vägverket genomförde
sin nya organisation, där man tog ett helhetsgrepp
över Västsverige.
Jag har varit med om att diskutera vägen mellan
Grästorp och Trollhättan/Uddevalla. Vi i Skaraborg
ville ha en bättre väg, men i Älvsborgs och Bohus län
prioriterade man annan väg. Därför blev det aldrig
någon ordning på vägen. Så var det, men sedan det
tagits ett helhetsgrepp och en helhetsbedömning gjorts
kunde en del saker lösas på ett betydligt bättre sätt.
Jag har känt mig litet ledsen när jag har suttit i
bänken i dag och lyssnat på alla tal, framför allt från
mina kamrater på Skaraborgsbänken. Skaraborg har
inte varit känt som ett län där vi har kunnat samarbeta
så särskilt väl. Det har gällt beträffande sjukhus och
flygplatser, ja, snart sagt beträffande allting, att vi inte
har varit några mästare eller något föredöme i avseen-
de på hur man skall bete sig.
Man lyckades ändå komma till ett läge där man
samlade sig, framför allt i de politiska partierna - och
den här frågan ägs av de politiska partierna. Vi har i
det socialdemokratiska partiet haft en omfattande
process och diskussion om detta. Vi har av och till
inte varit överens, men vi hamnade ändå i det läget att
vi blev överens, dock utom vad gällde Gullspång.
Mina partikamrater i Gullspång vill faktiskt ha kvar
Skaraborgs län. Partivännerna i Mullsjö/Habo ville ha
en folkomröstning och har genomfört en sådan. De
övriga ansåg att vi skulle gå till Västsverige.
Debatten i dag och folkomröstningskampanjen
kan möjligen ställa till ytterligare bekymmer. En
grupp av sex kommuner, ledd av ett moderat kommu-
nalråd i Vara, har vid ett flertal tillfällen uttalat att om
inte den västra delen hamnar tillsammans med
Västsverige, önskar man gå sin egen väg. Om dessa
sex kommuner går sin väg, finns det nio kvar, och det
är knappast ett underlag för ett län.
Jag har tyckt att vi kommit i ett läge med en hyf-
sad ordning och enighet. Jag menar att namninsam-
lingskampanjen var olycklig. Varför drev inte mode-
raterna i varenda kommun i länet, medan frågan var
uppe och Björklund var närvarande, en kampanj där
de sade: Vi vill ha folkomröstning i vår kommun! Då
hade man redan haft en sådan. Om man har majoritet i
varenda kommun, kan man självklart ha folkomröst-
ningar.
Men inte ens Falköping har lyckats med detta. Det
finns ingen majoritet för folkomröstning i Falköping,
Annika Nordgrens hemkommun. Man får väl då ac-
ceptera spelet.
Jag tror att det är på följande sätt med moderatar-
nas folkomröstningskampanj. Detta har en av de so-
cialdemokratiska ledamöterna i Väststyrelsen berättat
för mig. Man hade pressat någon på vad det hela gick
ut på, och vederbörande sade då: Ja, ja, man fortsätter
fram till beslutet. Sedan lägger man sig och jobbar
tappert för alternativet. Så tror jag att det kommer att
bli med inte minst moderaterna. Jag tror att modera-
terna kommer att ställa upp sedan beslutet är taget och
göra en mycket bra insats. Det är bara synd att man
slängt in grus i maskineriet.
Jag tror att det nästa som kommer i Skaraborg, i
Älvsborg osv. - det är nästan en Skaraborgsdebatt
som vi här har haft - är ett ökat samarbete mellan
kommunerna. De är nu inne i samma process som
landstingen under relativt lång tid har befunnit sig i.
Vi kan i Skaraborg se hur man organiserar sig för att
lösa för invånarna viktiga frågor, som man inte klarar
hemma i Skara. Man måste samarbeta med Götene
och Lidköping för att kunna ge invånarna en så bra
vård, omsorg och utbildning som möjligt. Genom att
samarbeta på ett antal områden kan man spara litet
resurser.
Jag tror att denna process kommer att fortsätta,
och den bör vi bejaka. Vad den leder till vet jag inte.
Om 20-25 år diskuterar man här i riksdagen kanske
andra sammanslagningar. Jag tror inte att de svenska
kommunerna, länen osv. kommer att vara oförändrade
under så lång tid, utan det kommer att ske en del
ändringar.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.