Herr talman! Den demokratiska förankringen var
färdigdiskuterad före frågestunden, sade Marianne
Carlström. Det tycker jag absolut inte. Jag tycker att
det är en skrämmande inställning. Jag sitter i riksda-
gen för att diskutera den demokratiska förankringen i
många frågor, speciellt i dag när det gäller mitt eget
hemlän, Skaraborg. Ett län som skall upplösas, åt-
minstone i praktiken. I teorin kommer det nog att
dröja många generationer innan man börjar kalla sig
själv för något annat än skaraborgare, eller i hjärtero-
ten känna sig som något annat än skaraborgare.
Skaraborgarna har inte fått säga till om huruvida
vi vill ingå i ett storlän eller ej. Marianne Carlström
sade förut att det kunde man debattera och läsa om i
tidningen. Jag tycker inte att det är samma sak som att
verkligen ha en reell möjlighet att påverka. Det har vi
hört mycket om här i dag. Många har haft synpunkter
på detta.
Någon remiss har inte gått ut, som sagt. Det talar
för sig själv.
Jag minns en frågestund för ett bra tag sedan då
jag krävde att folkomröstningar skulle hållas. Det har
Miljöpartiet skrivit en reservation om i riksdagen
redan 1996. Jag frågade den dåvarande statsministern
Ingvar Carlsson hur han skulle säkra folkets inflytan-
de över storlänsprocessen. Svaret blev att folket
skulle få möjlighet att påverka. Nu kan vi tyvärr kon-
statera hur det gick med det.
Vad som hände var att en särskild utredare tillkal-
lades och riksdagen beslutade att förutsättningar för
den framtida länstillhörigheten för vissa kommuner i
regionen måste beaktas. Inte om regionen som sådan
över huvud taget skulle komma till, utan vilka kom-
muner som skulle höra till vilket län. Inriktningen på
arbetet var - jag citerar riksdagsbeslutet: i princip
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs samt Skaraborgs län
den 1 januari 1998 läggs samman till ett västerländskt
län. Redan där var principen klar. Inriktningen var
helt klar, nämligen att skapa ett framtida storlän.
Vad utredaren har utrett är hur det framtida storlä-
net skall se ut och vilka kommuner som skall ingå,
inte om det skall bildas. Man behöver inte diskutera
huruvida det var bra eller dåligt, för utredaren har
gjort vad utredaren fått i uppdrag.
Det går inte att administrera fram kreativitet och
samarbete. Det har också Per Lager diskuterat tidigare
under dagen. Det går inte att besluta om det genom att
lägga fast nya gränser. Det är ett helt annat samhälle
vi diskuterar. Jag tycker att det är oerhört bakåtsträ-
vande att ta den här omsvängen om en storskalig
centralisering.
Vi förväntar oss inte från Miljöpartiet att någon på
allvar skall tro att vi främjar ett samarbete i den här
regionen när folk känner sig överkörda. Absolut inte.
Vad har det då framförts för argument om storlä-
net? Vi har hört mycket av förhoppningar. Det skall
sparas pengar, har vi hört. Det visade sig att det inte
var så lätt som man hade tänkt sig. Det blir ingen lätt
uppgift. Utredaren har hittat 20 rimliga sparmiljoner.
Man kan diskutera om det blir några sådana sparmil-
joner med tanke på de i och för sig positiva löften
man har fått om att det inte skall avskedas några vid
Länsstyrelsen i Mariestad.
Vi har hört förhoppningen om att effektivare kun-
na bekämpa miljöproblemen i Västsverige med hjälp
av det västsvenska storlänet. Vi vet att Västsveriges
miljö är väldigt hårt ansatt och utsatt. Nedfallet måste
minska kraftigt om försurningen av mark och vatten
skall upphöra. Men ett sådant samarbete kräver inte
ett storlän.
Vi har också hört att det nya samhället ställer nya
krav. Vi kan konstatera att den nuvarande länsindel-
ningen har bestått nästan oförändrad sedan början av
1800-talet. Men det är i sig inget argument. Natur-
ligtvis har mycket hänt i vårt samhälle sedan dess. Det
vet vi alla. Men en ny länsindelning, som innebär ett
större län, är inte en anpassning till dagens behov.
Tvärtom!
Det är ett EU-argument. Jag tycker nästan att det
är det mest fantastiska av allt. Utvecklingen i EU går
mot en regionalisering - de starka regionerna. Man
vill EU-anpassa länsindelningen. Men man missar att
regionerna i EU befolkningsmässigt är som hela Sve-
rige.
Då måste vi konkurrera på ett helt annat sätt,
nämligen med hjälp av småskaliga flexibla strukturer.
Utvecklingen av småskaliga enheter kräver mer av
delaktighet och självtillit, dvs. ett ökat samarbete
mellan människor, inte mellan kommunledningar eller
enskilda politiker som har fått hybris.
Vi har också hört att det är rationellt med ett stor-
län. Men hur det skall bli rationellt och för vem har
inte diskuterats. Vi kan konstatera att det inte blir för
den enskilda individen. Det blir ett längre avstånd
från beslutsfattare, och resurser kommer att tas från
ytterområdena till storstäderna - i detta fall Göteborg.
Länet skall bestå av 49 kommuner. Det blir det
största i Sverige. Vad har detta för effekter på demo-
kratin, småskaligheten och närheten till invånarna?
Det är inte utrett.
Sedan skall det i alla fall ske en utvärdering av
den sexåriga försöksverksamheten. Men är det verkli-
gen en utvärdering? Vi har tidigare hört från Social-
demokraternas företrädare att det är klart att inget
skall rivas upp, och det går kanske att ändra litet på
marginalen. Det var så jag uppfattade Marianne Carl-
ström. Då sitter jag och hoppar i min bänk och blir
väldigt frustrerad. Om nu inte alla förhoppningarna
här i salen blir verkliga, och vi ser att det blir en stor
skada på den demokratiska förankringen och närheten
till dem som drabbas eller främjas av de beslut som
fattas, måste man ju kunna ändra tillbaka. Nu har vi
fått signaler från flera av de skaraborgska ledamöter-
na att de ställer upp på något sådant. Jag tycker att det
är viktigt att vi följer upp detta, t.ex. genom att rösta
på den reservation som behandlar just detta.
Demokratiaspekten är för mig viktigast. Det är det
som har fått mig att ta ställning och dels yrka återre-
miss av ärendet, dels i andra hand yrka bifall till Mil-
jöpartiets reservation nr 2, dvs. ett avslag på proposi-
tionen.
Man har inte kunnat visa något annat än förhopp-
ningar om att detta inte skall påverka demokratin. Det
kommer inte att påverka folks vilja eller möjlighet att
delta i den demokratiska processen. Man hoppas att
det skall bli så. Men dessa få människor skall repre-
sentera över en miljon invånare i detta nya län. Jag
tycker att det är lätt att räkna ut att det är omöjligt.
Det har hållits folkomröstningar om storlänet, men
inte om länet som sådant utan om vilket län man i så
fall vill tillhöra. Det har skett i Habo och Mullsjö.
Trots att detta är en kontroversiell fråga som har varit
föremål för debatt under lång tid - Miljöpartiet har
debatterat i Skaraborg under många år - med opini-
onsmätningar och bedömningar från olika partier och
diskussioner med de egna partimedlemmarna och
folk, har det visat sig att det finns inte något folkligt
stöd. Det är omöjligt att hävda att det finns ett folkligt
stöd för storlänet.
Toppstyrda önskemål har en sällsynt förmåga att
inte gå i uppfyllelse.
Nej, jag ser det här som ett förslag sprunget ur en
desperation. Det kan vara en välvillig desperation,
dvs. att man vill lösa problem, t.ex. arbetslöshet, ser
fördelar och vill vara rationell. Jag tror inte att det
ligger någon illvilja till grund för det här förslaget.
Men i en tid då storskaliga system och centrala
lösningar fungerar allt sämre, är detta en omöjlig väg
att gå. Det finns exempel på kommuner som har sam-
arbetat oavsett länstillhörighet. Det är så jag vill se
det framtida samarbetet i Sverige. Det flexibla, frivil-
liga samarbetet skall understödja. Det kan kanalisera
en kraft hos människor. Det skall inte vara någon
pålaga uppifrån. Människor kommer nu att vara frust-
rerade en lång tid framöver över att de inte fick säga
sin mening.
Nu kommer vi att ägna tid och kraft åt att sjösätta
den otidsenliga och storskaliga lösningen. Min för-
hoppning är naturligtvis att det skall gå bra. Jag vill
allt väl för mitt län och för den region jag bor i -
naturligtvis även för Sverige. Men det kommer att gå
åt mycket tid och energi åt att försöka uppnå det som
alla har haft förhoppningar om. Jag har stora farhågor.
Det är därför jag inte kan stödja propositionen. Jag
känner i det här fallet att jag har folket i mitt hemlän
med mig.