Fru talman! Ja, otrygghet. Frågan är vem som känner den största otryggheten - om det är de anställda på det mindre företaget eller någon annan kan man ju alltid spekulera i.
Det finns problem med den här utredningen, som jag har sagt tidigare. Det jag kan luta mig mot är de kontakter jag har haft med de fackliga organisationerna där man har haft möjlighet att göra någon form av utvärdering av de här uppsägningarna. Som jag sade i mitt anförande anser man i nästan hälften av fallen att det är oacceptabelt eller snudd på upprörande när man gör de här undantagen.
Återigen: Den stora skillnaden är trots allt att man tidigare satte sig ned och resonerade. Det kanske var så att man ofta kom fram till ungefär samma sak, men man fick i alla fall sätta sig ned, och den som fick gå kände i alla fall att det fanns en viss rättstrygghet i det här sammanhanget. Just att möjligheten inte finns att få det här rättsligt prövat tycker jag inte hör hemma i svensk lagstiftning över huvud taget.
Sedan får vi naturligtvis se var vi hamnar i den mån det är möjligt att senare göra en utvärdering. Det var lite diskussion om när man ska göra det och om man kan göra det nu. Patrik Norinder hävdar i sitt anförande att Bruuns utredning hade sagt en del saker om konsekvenser av tvåpersonersundantaget, men då hade det ju inte gällt särskilt länge, och nu kommer det fram att det kanske är för tidigt att utvärdera nu också. Jag vet alltså inte riktigt var vi hamnar i en sådan diskussion.
Jag tycker fortfarande - här är jag bergfast i min övertygelse - att regeln är fel av de orsaker jag tidigare har tagit upp ett antal gånger: orättvisan, otryggheten och rättsläget, alltså att det inte finns möjlighet att få det här rättsligt prövat. Det tycker jag är tveksamt.