Fru talman! Vi är inne på regeldiskussionen igen. Den kommer vi nästan alltid tillbaks till när vi diskuterar den arbetsrättsliga lagstiftningen. Det är så krångligt, sägs det.
Jag måste säga att det är lite förvånande att man ska ändra på den regel som säger sist in först ut och förefaller vara tämligen enkel. Det måste vara en av de enklaste regler som finns. Det är klart att upplever man den som krånglig förstår jag att det kan vara många andra regler som man upplever som krångliga.
Men jag vänder mig återigen mot diskussionen att allting ska vara så krångligt och besvärligt eftersom undersökning på undersökning talar om det motsatta. World Economic Forum, Världsbanken och andra som tittar på det här konstaterar ju att Sverige är ett föregångsland i många stycken.
Sedan finns det naturligtvis brister. Det ska vi inte sticka under stol med. Så är det naturligtvis. Men att arbetsrätten ska vara ett hinder för att anställa har jag liksom inte fått förklarat för mig heller.
I slutändan är det trots allt så, även om den gamla § 32 inte finns kvar längre, att det är arbetsgivaren som i princip är fri att anställa den han eller hon vill. Sedan finns det vissa regleringar när det gäller att bli anställd inom staten. Då är det lite tuffare regler. Men i övrigt är det faktiskt på det sättet. Ändå hävdar man hela tiden att arbetsrättslagstiftningen är ett hinder för att anställa. Jag skulle vilja få det lite mer förklarat. Jag har svårt att tro att alla dessa människor som är arbetslösa i dag har tyckt att arbetsrättslagstiftningen har varit tillräckligt stark.