Fru talman! Jag vill börja med att instämma i Lars
U Granbergs konstaterande, att alla givetvis mår
dåligt i en sådan här situation. Det är nog många fler
- personal och pensionärer - inom äldreboendena
som mår dåligt. Personalen känner sig otillräcklig.
Man vill göra ett bra jobb, och man försöker så gott
man kan. Men man har inte möjlighet att tillgodose
alla olika krav som ställs på en.
Mycket av personalens kraft har pumpats ur. Man
har inte så värst mycket kvar att ge när det kommer
nya besparingskrav. Jag har den allra största förståel-
se för denna otillräcklighet.
Trots allt räcker det inte att ha förståelse. Vi måste
också göra någonting. Det är beklämmande. Jag
skäms över att ädelreformen nu har varit i kraft i tio
år, och vi har inte ens lyckats att utbilda lite mer än
hälften av personalen inom dessa boenden - precis
som om inte dessa pensionärers sjukdomstillstånd
skulle vara lika viktiga att behandla som de sjuk-
domstillstånd som vi i vår ålder har.
Vi ska känna empati för hela situationen, och det
gör jag också. Men vi är ansvariga för de människor
som har det svårt och som inte själva kan hävda sin
rätt, nämligen pensionärerna. Vad ska vi då göra?
Tycker Lars U Granberg att införandet av en värdig-
hetsgaranti vore ett sätt att komma till rätta med pro-
blemet, eller vad ska vi göra?